Backstugusittare var benämningen på personer som bodde i mindre hus på en jordägares mark eller en bys allmänning. Dessa hus, backstugorna, var inte skattlagda. Backstugusittarna tillhörde de obesuttna i bondesamhället och var en brokigt skara, som omfattade såväl relativt välbeställda hantverkare och dagsverksarbetare som gamla och utfattiga personer.
I Skåne, Blekinge och i delar av Halland kallades de gatehusmän, i södra Norrland utanvidsfolk. På västkusten användes även benämningen strandsittare.
Människorna i torp och backstugor hade inget tjänstefolk, de arbetade själva för andra. De bodde i kärnfamiljer (mamma, pappa, barn), men måste ofta skicka barnen som lillpiga eller lilldräng till någon bonde redan då de var små.
Backstugorna låg vanligen samlade i grupper utanför den skiftade inägojorden. De hade i regel också ett mindre stycke jord där de kunde odla potatis samt ha några grisar och höns. Ibland fick backstugusittarna också tillgång till bondejord i form av s.k. hälftenbruk.
De allra flesta hade dock inte den tillgången utan försörjde sig med lönearbete på gårdarna, hemslöjd etc. Tillgången på lönearbete var inte så stor och backstugusittarna var ofta undersysselsatta och undernärda. Antalet backstugusittare ökade starkt i mellan 1750 och 1850.
Det var inte ovanligt att backstugan bara hade tre riktiga väggar. Den fjärde kunde vara en jordvägg, om huset låg i en backe.
Källa: Granrisabygd av Claes Siöstedt, Gammalsvenska strövtåg 1977 Vårgårda
|
|
