Slåtterängar och beteshagar
I våra dagar har skogen värde för skogens egens skull, men så var det inte förr. Visserligen var man beroende av timmer för uppförande av hus på gården, men det fordrades inte många stockar på vägg i en manbyggnad av den äldre typen. Även ladugårdarna byggdes små och låga.
Vad nybyggaren först och främst intresserade sig för och som gjorde förutsättningen för bosättningen i skogsområdet, var sommarbete för boskapen liksom vinterfoder. Båda delarna skaffade han sig på skogens bekostnad. Välbelägen mark, som efter röjning lämpade sig som slåtteräng, inhägnades. Träd och buskar, som var till hinders för gräsväxten, höggs undan, endast enstaka lövträd fick stå kvar, först och främst sparade man på askar och lindar samt en och annan björk.
Åkrar och ängar, som låg inhägnade i gårdens närhet, nämndes inägor till skillnad från utägor och utmarker, som låg utanför det inhägnade området.
Förutsättningen för att bönderna i skogsbygden skulle kunna utnyttja den förhållandevis rikliga tillgången på sommarbete var att man kunde insamla tillräckligt med foder för vinterperioden. Först och främst tillvaratog man gräsväxten på inägornas ängar och vallar, men detta foder förslog inte. Det verkligt goda fodret måste drygas ut med starr och fräken, som man insamlade från sankmarker och sjöstränder.
Med avseende på ängarnas art och beskaffenhet skilde man på hårdvalls-, sidvalls-, strand- och starrängar. När bonden röjde för att få slåttermarker, var det i första hand hårdvalls- och sidvallsängar, han intresserade sig för. Karakteristiskt för dessa ängar var stor rikedom på örter, som under våren och försommaren stod i blom. Många örter stod i blom, då de föll för slåtterns lie. Det var rikedomen på blomster, som gav välbärgat hö en så angenäm doft.
Strandängarna gick under namnet mader. Härom erinrar sådana namn som Storemaden, Alemaden, Sjömaden m. Fl. Dessa mader var i allmänhet rikbärande, men fodret var näringsfattigt. Som foder utnyttjades även halmen efter den urtröskade säden, även om den var näringsfattig, men i brist på bättre åt djuren den gärna. Huvudsaken var att man kunde föda fram dessa, till dess de kunde ta sin föda ute. Det var under sommarmånaderna och hösten, som nötkreaturen åt sig feta och växte till, så ock fåren. Hästarna, som utnyttjades som dragare, måste däremot ha fullgott foder året om.
Kalvar och mjölkande kor höll man på bete i någon hage i gårdens närhet, men sinkor (icke mjölkande) liksom hästar och ungnöt fick ta sin föda i skogsmarken utanför gårdens inägor. Här förekom större och mindre gläntor där gräset växte friskt och frodigt. Betet var lika gott som i hagarna, mången gång bättre, ty boskapen hade större område att röra sig på.
Områden, där man avsiktligt fällt träden och röjt upp buskar, som var till hinders för gräsväxten, nämndes fall. Vid valet av dessa uthuggningar tog bonden hänsyn ej blott till gräsväxten utan också läget i förhållande till gården, ty så långt möjligt var ville man hålla boskapen på bete i gårdens närhet.
Under åren närmast efter uthuggningen frodades gräs och örter i den feta myllan efter multnade blad och andra växtdelar. Boskapen hade då ett lika gott bete på dessa fall som på nutida kulturvallar. Efter några år avtog emellertid växtkraften, men området behöll dock sin karaktär av betesmark. Genom djurens tramp fram och åter blev marken hård och fast, ställvis en naturlig gräsvall.
Utmärkande för fallen var stor rikedom på bär. Där man bränt ris som låg till hinders för gräsväxten, så ock på vallarna efter de gropar, där man bränt smideskol, förekom rikligt med smultron. Utmed bergväggar och andra platser med varmt och skyddat läge växte hallonris, och på tuvorna runt fallets halmultna stubbar kunde det lysa rött, när lingontiden var inne. Det var här som vallhulingar och vallflickor plockade visans ”söta kröser”. Dock är att märka att sötman förutsatte full mognad, dessförinnan var bären sura. Söta eller sura berodde för övrigt på hur man värdesatte bären.
Odlad jord
Tillgång på slåtterängar och sommarbeten var alltså en förutsättning för att nybyggaren skulle kunna slå sig ned i Risvedens inre. I den mån tid och krafter stod honom bi, bröt han upp jord till åker. Under tiden hade han sin utkomst av boskapsskötseln. Hade han ett tillräckligt stort skogsområde till sitt förfogande, kunde han kanske inbärga en och annan rågskörd genom anläggande av svedja. Me i de fall nybyggaren hade fått sin intaga utsynt på någon allmänning, hade han som regel ej något större område att röra sig på. Efter ett par-tre år följde den första kornskörden på nyodlad jord.
Den första nybyggaren hann vanligtvis inte odla så särskilt mycket, kanske några kappland allt som allt. Men nästa innehavare, som inte behövde hindra sig med att bygga hus, röja ängar och sätta upp hägnader, kunde ägna betydligt mer tid åt nyodlingsarbetet, givetvis under förutsättning att odlingsbar jord fanns att tillgå. I de flesta fall var den hårt begränsad.
De byggnader, som den förste nybyggaren satte upp, var ytterligt primitiva, varför dessa med tiden måste byggas om, vanligtvis redan under den andre innehavarens tid. Nya tegar lades med några års mellanrum till gårdens åkerareal. Och med tiden kunde nybygget sättas i mantal och skattläggas. Därmed steg innehavaren i graderna och blev fullvärdig bonde.
I Risvedens nordöstra del, där jorden i dalgångarna är förhållandevis bördig, torde de flesta gårdarna ha uppodlats redan under medeltiden, ty av 1560-talets jordbok framgår att gårdarna då kunde sättas i mantal.
Barrskogens svedjor
Alldenstund den odlade jorden var av ringa omfattning på gårdarna i Risvedens skogsbygd, odlades så gott som all råg på svedjor, vilka man anlade utanför gårdens inägor, vanligtvis på någon ås, bevuxen med barrskog. Gammal lag var att svedjan skulle bevakas under fem dygn, ty om vinden friskade i, kunde den blåsa liv i glöd, som låg och pyrde under askan.
Sedan svedjan burit en rågskörd, fick den växa igen, varefter den utnyttjades som betesmark för fåren. Grässådden skedde med så kallad självsådd. Det gräs, som dessa frambringade, var kort men näringsrikt. Fåren trivdes på svedjorna där de hade fri utsikt.
I och med att kronan lade beslag på den del av Risveden, som var allmänning, blev allt huggande och allt svedjande strängeligen förbjudet. Men under de många och långa krigen förekom att kronans skyttar och bevakare måste gå ut för att bevaka rikets gränser, även annan krigstjänst kunde förekomma. Och under de trötthetsperioder, som följde efter krigen, var det si och så med bevakningen.
”Under 1600-talet hugger man här, sveder och säljer timmer i lönndom och pliktar”, skriver Carl Lindblad i sin häradsbeskrivning. ”År 1684 blevo 37 bönder pliktslagna”.
Krigen gick ej heller spårlöst förbi vad ekskogarna beträffar. Härom skriver Carl Lindblad: ”Under de sex år (1613-1619), de sju panthäraderna lågo under danskarnas spira, hunno dessa att grundligt utsuga dem. Man såg det bl. a. På de förödda ekskogarna”
Det tycks också som att kronan förlorat intresset för Risveden, sedan ekbestånden var uthuggna. Barrskogsområdena ansågs värdelösa. Området var stort, och i dess inre delar måste man färdas på tidvis svårframkomliga klövjestigar för att komma från gård till annan. Här rådde bönderna sig själva. Äganderätten var bara en formalitet. Det kan också tänkas att vederbörande myndighet bortsåg från lagar och förordningar, ty utan svedjor måste befolkningen svälta och fara illa.
Det förekom dock att personer, som anlagt svedjor på kronans mark, blev anmälda och lagförda. De förlorade då ej blott rågskörden utan därtill kom dryga böter, vilka fattiga skogsbor inte gång förmådde gälda. Följden vart att de måste göra en resa till Vänersborg för att i därvarande länsfängelse ”sitta av” böterna med vatten och bröd som enda kost. Vad som gjorde detta straff så svårt var bristen på salt. Enligt ett stort antal folkminnen berättas, hur personer, dömda till vatten och bröd, smugglade med sig litet salt. En och annan lyckades, men de flesta misslyckades.
Trots lagar och förordningar och de kännbara straff, som många måste utstå, fortsatte skogsbefolkningen med sitt svedjande. De tog risken hellre än att svälta. Det var ej utan orsak, som Risveden i början av 1800-talet omnämnes som en ödelagd och värdelös allmänning.
Kullings härad återfick sin del av allmänningen år 1842.
Att svedjorna förekommit ganska talrikt i Risveden framgår bl. a. Av de många namnen på sved, såsom Svedjehagen, Östra och Västra Svederna, Havresvedjan, Åsbrosvedjan m. Fl. Dessa gårdar har uppstått på så sätt att man odlat upp svedjorna till åkrar, vilket tycks ha skett förhållandevis tidigt, förmodligen på 1500- och 1600-talen.
Sista gången en svedja brändes i risvedsbygden var år 1905. Denna svedja avsåg likaså rågsådd och anlades på Vangheds ägor i Långareds socken.
|
|
