Före skiftesreformerna på 1700 och 1800-talen låg större delen av den agrara begyggelsen i byar, dvs bosättningar av flera gårdar med byggnader på en bytomt, med åker- och ängstegar i ägoblandning inom gemensamma gården och med samfällda betesmarker, hägnader, vägar och ofta även skogsallmänning.
Allt gemensamt reglerades i byordningen och genom beslut av markägarna i bystämma.
I medeltidens början har sammanflyttning till byar ofta ägt rum, varefter byväsendet utvecklades rikt. En viktig förklaring är införandet av odlingssystem och regelbunden träda vartannat (tvåsäde) eller vart tredje 8tresäde). Under senare tid får vi också bybildning genom successiv uppdelning av ensamliggande gårdar, t ex genom arv.
Vanligen har byarna bestått av några få gårdar med undantag på öland, i Skåne, Västegötland, Dalarna och delar av norrland.
På moränslätterna i Skåne och Västergötland låg storbyarna i dälderna med åkrarna runt om.
I södar Sveige har många byar haft en säckformad inhägnad byplats eller bygata, i Västegötland kallad tå, kring vilken gårdarna byggts. byplatsen, ofta med ett vattendrag i centrum, var avsedd för kreaturen och var genom en fägata förbunden med utmarkens beten. Man brukar benämna sådana byar platsbyar.
huvuddelen av byarna upplöstes genom enskiftet och laga skiftet under 1800-talet. otaliga gårdar flyttades ut med samlade ägor för enskilt bruk inom den forna bymarken, som förändrades genom uppodlingar och utdikning. Ett par, tre gårdar kan ligga kvar på den gamla platsen. i
områden med små byar eller spridd gårdsbebyggelse berördes bebyggelsebilden föga av skiftena. utflyttningen blev störst i Skaraborgs län, Skåne och västra östergötland.
1800-talets utflyttade gårdar uppfördes med hus av modern typ, t ex med en manbyggnad av sk salstugetyp. uthusen uppfördes ofta i natursten eller tegel.
Under medeltidens förra hälft gick en stark koloniseringsvåg över Europa, också i Sveige. Den hängde samman med en stor folkökning, och både kyrka och kung understödde utökningen av antalet skattebärande gårdar. Landskapslagarna i södra Sveige var mera restriktiva mot nybyggen än i norr. Många sökte sig ändå ut i skogen, gärna by- och sockenallmänningar, och odlade upp slåttermarker, svedjor ellr annan lämplig mark. Tydligt framträder
- inte minst i ortnamnen - kolonisation i Småland samt delar av Västergötland och värmland. Under 1300-talet ändrades situationen. upprepade pstepidemier och ekonomisk kris, de sk agrarkrisen förorsakade att många nyupptagna gårdar lades öde under medeltidens senare del.
Den vanligaste bebyggelsen på ofrigrund var torpen. Torp på enskild mark uppkom under 1600-talet inom säterierna. Först 1743 blev det tillåtet att anlägga torp på bondejord. Efter laga skifte kunde bonden inrätta torplägenheter, och tillväxten blev formidabel. Antalet började sjunka strax före 1800-talets mitt. Torpsituationen upphörde 1943, då uttagande av dagsverken som arrende förbjöds. Torpgrunder hör till de vanligaste lämningarna i kulturlandskapet.
Dessutom fanns indelningsverkets soldattorp. Torparna hade olika villkor. Kontraktstiden växlade starkt. markägaren ersattes med dagsverken, ofta kompletterade med småtjänster. Torpen bestod av en anspråklös stuga, ofta med uthuslängan sammanbyggd i rad eller vinkel.
Det finns flest torp i Östergötlands, Skaraborgs och Kristianstads län.
År 1772 fick bönderna full rätt att uppföra backstugor. Backstugusittarna var som flest omkring 1870. Backstugufolket drog sig fram som daglönare, hantverkare och slöjdare. husen var av enklaste slag och låg ofta gruppvis, t ex längs infarten till byn, på byplatsen, på byallmänningen eller längs sockengränsen. beteckningar för detta slags bebyggelse var tex gatehus (Skåne) samt tå-, melm- eller utanvidsbebyggelse (västra Sveige, öland resp Norrland).
Till backstugorna hör sk jordstugor, hus ingrävda i en sluttning. Jordstugan anses inte vara äldre än 1700-talet. Typen hör främst till Götaland.
Antalet torp och backstugor i Stora Lundby, Bergum och Östad var obetydligt under så gott som hela 1700-talet, men år 1800 överklagades på sockenstämman att på Berghems ängar trenne torpställen blivit uppbyggde, vilkas invånare dels i Lundby socknens och närmast belägna byar öva tiggeri, dels ock förvärva och uppbränna deras gärdesgårdar. Svarandes, att för ofreden bör jordägare tilltalas och utsockne tiggare avvisas. Men till förekommande av tiggarehopens ökande i denna socken får ingen torpare intagas, som icke får till brukning en tunnas vårsäde och ¼ dels dito vintersädesjord samt höbol till kofödsel, och lika fullt söke församlingens bifall, om torparen med dess hustru icke varit i socknen skatteskriven, vilket om det åsidosättes böta jordägaren varje förbrytelse 1 rd.
Statarväsendet, dvs arbete mot lön in natura. Anställningsformen började uppträda på 1750-talet. Stataren försvann genom ett kollektivavtal 1945. Statarna inkvarterades i något utrymme på herrgården, i torp eller för ändamålet uppförda längor. Vanligast i Södermanlands, östergötlands och Malmöhuslän.
I och med införandet av det världsliga frälset under 1200-talets andra hälft påbörjas byggnationer av sätesgårdar. Sätesgårdarna förekom talrikast i mellersta, västra och södra Sveriges kulturbyggder. I Västergötland och Småland dominerade lågfrälset, vilket är orsaken till det stora antalet sätesgårdar här.
Den medeltida sätesgården, särskilt lågfrälsets gårdar, skilde sig inte stort från den normala bondgården. Det var samma knuttimrade boningshusmed parstuguplan. De större sätesgårdarna kunde vara befästa med trädverk, vattengravar och stentorn.
vid 1400-talets slut började gårdarna att befästas med stenhus, sk fasta hus. Ex Glimmingehus, Vanås, Bergkvara (ruin), Torpa, örbyhus och Wik.Det fasta huset var en rektangulär byggnad, ofta med parstuguplan i våningarna och med olika försvarsanordningar.
herrgård är beteckningen på mangården till ett säteri, annan större egendom eller bruk. begreppet kan också avse hela egendomen.
under 1200-talets andra hälft genomfördes en försvars- och förvaltningsreform, som medförde att slott uppfördes på administrativt och försvarsstrategiskt lämpliga platser. Slottet blev centra för den kungliga förvaltningen inom ett sk slottslän. under 1300-talets andra hälft ökade antalet slottslän. orsakerna var att kronan tagit län och som pant till långivarna lämnat ett län. Länsinnehavarna uppförde nya slott för att stärka sin ställning. Följden blev ökad beskattning.
Antalet sästesgårdar vid 1500-talets mitt har uppskattats till omrking 370.
Frälseinstitutionen innebar att adeln var befriad från skatt på innehav av jord. i krigstid skulle man som motprestation ställa ryttare och häst till konungens förfogande. Rätten att inneha säterier formaliserades vid Erik XIV:s kröning 1561. Rätten att bilda säterier upphörde 1685, och adelns ensamrätt att inneha dem slopades 1810.
Vid riksdagen i Västerås 1544 fattades beslut om att riksfästen skulle anläggas. En borg är en befäst sätesgård, en befäst kunglig bostad eller ett fäste som ingick i rikets försvar och förvaltning. Läget är strategiskt valt. Borgen kan bestå av ett torn, omgivet av murar, plank och gravar.
Vadstena blev epokens mest renodlade renässansbyggnad.
Andra byggnader:
kalmar, Borgholm (ruin), Svartsjö, Gävle, Stockholms (gamla) slott, Penningby, Bråborg (ruin), Eksjö hovgård (ruin), Åkerö (rivet), Stora Sundby (ombyggt), Grönsö, Tullgarn (rivet), Linköping (ombyggt), Hörningsholm (ombyggd9 och Stegeborg (ruin).
Slott används om alla kungliga bostäder och om de medeltida fästen, som utgjorde centra för förvaltning av sk slottslän. De nästan kungligt praktfulla byggnader, som uppfördes av adeln under stormaktstiden kallas också för slott.
1600-talet var det stora stenhusbyggandets epok samtidigt som den typiska karolinska träherrgården fick sin form. Westfaliska freden 1648 gjorde Sveige till en stormakt, och denna ställning manifesterades i en byggenskap utan like. Några exempel
Nynäs, Karlberg, Ericsberg, Salsta, Sjöö, Skokloster, Mariedal, Steningen och Finspång.
Främst i raden av adliga byggherrar stod drottning Kristinas gunstling, sedermera rikskanslern Magnus Gabriel De la gardie. han lät om- eller nybygga alla sina sätesgårdar och förläningar och överträffades blott av änkedrottningen Hedvig Eleonora, Drottningholm.
Adelns storslagna
stenhusbyggande fick ett abrupt slut på 1680-talet i och med karl XI:s reduktion, som radikalt minskade adelns jordinnehav och försämrade dess ekonomiska maktställning.
