Redan i forntiden fanns fattigvård, som åvilade den fattiges släkt. I våra äldsta lagar fanns straff stadgade för de som vräkte föräldrar. Den, som inte fick hjälp av släkten och som på grund av hög ålder eller sjukdom inte kunde försörja sig, hade ingen annan utväg än att tigga eller stjäla. Att "ge till de fattiga" var en moralisk plikt för den besuttne, inte en rättighet för den som tog emot hjälpen. Under medeltiden var det kyrkan, som organiserade fattigvården. De fattiga och sjuka vårdades i, vid klostren och kyrkorna, särskilt inrättade hospital och helgeandshus. I varje socken tog man upp tionde av bönderna varav 2/9 gick till de fattiga.

Fattigvården organiserades under medeltiden av kyrkan, men övertogs vid reformationen formellt av staten.Inställningen till det privata tiggeriet skärptes och i praktiken blev det förbjudet. Då det var brist på organiserad fattigvård måste dock myndigheterna, av nödtvång, tolerera och även reglera tiggeriet med hjälp av tiggarpass. Noteras bör att "kringgång med betlande" fortfor fram till mitten av 1800-talet.

Så småningom kom en form för ordnad fattigvård, den så kallade rotegången. Det innebar att den fattige, inom en viss del av roten, (socknen) fick tillbringa ett bestämt antal dagar, i tur och ordning, hos varje bonde.

I 1686 års kyrkolag rekommenderades församlingarna att inrätta fattigstugor och i 1734 års lag ålades man att inrätta dem, men detta åtlyddes ändå inte på alla håll. De som var inhysta på fattighusen kallades fattighjon. Ensamma åldringar, änkor och ogifta kvinnor med barn placerades i fattighuset. De, som var inhyseshjon eller bodde i egna stugor fick hjälp i form av pengar eller in natura.

En mera medmänsklig inställning utvecklades i samhället under 1700-talet, vilket avsevärt förbättrade omsorgen om fattiga och sjuka. Böndernas omtanke om sitt tjänstefolk innebar t ex att man höll dem med diverse livsmedel eller andra förmåner även sedan de blivit oförmögna att arbeta och kanske hamnat på fattigstugan.

Fram till 1763 bedrevs fattig- och sjukvård med ett, låt vara alltmera organiserat, allmosesystem. Med ”förordningen om hospitals- och barnhusinrättningarna i riket” av den 11 april 1763 förändrades detta radikalt och till det bättre. Vården blev enhetligt utformad, långtidssjuka fick inte längre skickas till hospitalen, sköterskor anställdes till fattighusen och uppbörden för vården i socknarna bedrevs genom skatteuttag.

Omkring 1760 hade man också redan inrättat sockenvisa fattigkassor, som för att förvalta kapitalet även bedrev utlåning mot 6% ränta. För förvaltning av naturaprodukter på motsvarande sätt inrättades socken- eller fattigmagasin.

1800-talets ökade rörlighet ledde till åtskilliga konflikter mellan socknarna om vilken som var mest skyldig att betala underhållet för fattiga som flyttat mellan olika socknar. Detta var en av anledningarna till att man i alla socknar jagade vandrare med ”lösdrivarlagen” och hot om fästningsstraff för att slippa få dem ens tillfälligt bosatta i den egna socknen.

Genom 1847 års fattigvårdförordning fick fattigvården en fastställd organisation. Enligt denna skulle i varje socken finnas en fattigvårdsstyrelse. År 1853 infördes en ny förordning som var relativt generös och där möjlighet för den enskilde att överklaga till länsstyrelsen fanns. Hjälpen sågs dock alltjämt som en nåd, inte som den fattiges rätt.

År 1871 beskars möjligheterna att erhålla hjälp kraftigt, samtidigt som överklagandemöjligheten avskaffades. Den som sökte fattigvård skulle endast få "nödtorftig" hjälp och enbart i de fall det inte fanns någon anhörig som kunde bidraga till hans uppehälle. Försörjningsplikten blev omfattande.

För tjänstehjonen försörjning svarade husbonden så, att de samt deras hustrur och barn inte föll fattigvården till last. Det tjänstehjon, som från sitt 30:de år till sin ålderdom troget tjänat samma husbonde, hade rätt att hos honom åtnjuta vård till sin död. Detta gällde dock endas om husbonden ansåg sig ha råd därtill.

Genom så kallat "fattigvårdsäktenskap" kunde en kommun komma ifrån utgifter för en kvinna med barn om mannen hade hemortsrätt i annan kommun. Barn och gifta kvinnor hade nämligen faderns/makens hemortsrätt. 24 § 1. "Hustru har, oberoende av sin ålder, samma hemortsrätt som mannen. Varder äktenskapet genom mannens död eller eljest upplöst, behåller hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast egde, till dess annan henne tillkommer."

Från 1860-talet fanns också fattiggårdar, där mindre bemedlade men arbetsföra jordbruksarbetare bodde. Fattighusen ersattes från 1918 av ålderdomshemmen. Från mitten av 1800-talet auktionerade socknarna bort fattiga barn och gamla till dem som hade lägst krav på ersättning från för att ta hand om dem. Aktionerna med fattiga människor fortsatte till 1918.

Vanligaste formen av fattigvård, var att barn utackorderades på offentlig auktion, till den lägstbjudande. Fattigvårdsstyrelsen skulle i sådana fall försäkra sig om att utackorderingen skedde till personer som kunde fullgöra sina skyldigheter mot barnet. Emellertid hände det ibland att de som tog emot barnen, själva var fattiga och ville tjäna litet på sina inackorderingar. Det kunde då ske genom att ge den utackorderade hårt arbete och knappt med mat.

Genom 1918 års fattigvårdslag reformerades verksamheten. Bland annat förbjöds fattigvårdsauktioner, krav på inrättande av ålderdomshem infördes och överklagandemöjligheten återinfördes. Vården och underhållet skulle vara tillräcklig, inte bara nödtorftig. Dessutom ålades kommunerna att inrätta ålderdomshem av godtagbar standard.

År 1924 infördes också en ny barnavårdslag. Reglerna för fattigvården förblev dock förhållandevis stränga. År 1956 ersattes fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp, i sin tur år 1982 ersatt av socialtjänstlagen.

Mer om fattigvård