Gift 1769-12-21 i Hålanda med
Anna Nilsdotter, född 1738-08-08 i Skaggatan, Hålanda, död 1800-08-31 i Holmedalen, Hålanda. Bondhustru i Holmedalen, Hålanda.

Barn:
Marith Olofsdotter, född 1770-09-10
Hålanda F2 1770-09-10 Marit Olof Bryngelsson Anna Nilsdotter Holmvattnet
Nils Olufsson, född 1773-02-18, död 1779-10-28
Hålanda F2 1773-02-18 Nils Olof Bryngelsson Anna Nilsdotter Holmedalen
Brita Olufsdotter, född 1775-11-04
Hålanda F1 1775-11-04 Brita Olof Bryngelsson Anna Nilsd: Holmedalen
Börta Olofsdotter, född 1779-07-15, död 1780-08-15
Hålanda F1 1779-07-27 Börta Olof Bryngelsson Anna Nilsd: Holmevattnet

1731-12-12 1731-12-14 M Oluf Holmewatn Holmvattnet Bryngel
Olufsson Maret Andersdotter

Holmevatten - Risveden

Bland sjöar i Risvedens västra del märks Holmevatten. Den ligger i
en bergsänka, dock ej särkilt djup. Utmed sjöns stränder ser man
flerstädes långsträckta berghällar, vilka består av finkornig
gnejs i lager. Här och var har stora flag lossnat och brutits i
stycken. Större och tyngre block ligger kvar på den grund, med
vilken de hört samman. Mindre stycken har av vågorna kastats upp
på stranden. I sommardagarnas sol lyser de många och långa
berghällarna vita mot den bakomvarande grönskan. Men ställvis
består berget av hårdare material. På sjöns östra sida ligger ett
av kvartsgångar genomdraget parti, som når upp till 7 - 8 meters
höjd över sjöns yta. Här har Holmevatten sitt största djup, för
övrigt är stränderna långgrunda.

Gården Holmedalen är belägen på östra sidan om Holmevatten. Gården
omnämnes i jordeboken som kyrkoäng till Torpa by 1564, som torp
1586, senare överförd till hemman, ¼ mantal. Vad ålder beträffar
torde denna gård få räknas till skogsbygdens äldre, och, som
framgår av mantalsuppgiften, hörde den ingalunda till de
obetydliga.
Gården saknade en väg men har stått i förbindelse med andra gårdar
liksom socknens kyrka och by medelst klövjestigar. Denna stig
förde runt sjöns östra och södra strand samt vidare väster ut
tills man något söder om kyrkan nådde förbindelse med socknens
allfarväg. Denna ödemarksstig var en dryg halvmil lång. Vintertid,
då man kunde färdas över den isbelagda Holmevatten, blev vägen
något kortare.
Gällde det affärsresor och andra ärenden av materiell art anlitade
man en stig, som förde norr och väster ut. Vid byn Skaggata nådde
man fram till vägen, som förde till Lödöse, en som ännu under
1800-talets senare del var en allmänt anlitad handelsplats. Vid
Skaggata fanns både kvarn och såg, och följaktligen hade folket i
angränsande bygder ofta ärenden hit.
Den tredje av de stigar, som utgick från Holmedalen, förde i
sydöstlig riktning till Rällsbo samt vidare till Alsbo, en gård
utmed klövjestigen från Skepplanda till Kvarnabo m. Fl. platser
i Antenbygden.
Den fjärde av de stigar, som utgick från Holmedalen, förde i
nordöstlig riktning till en gård vid namn Värhuvud, belägen invid
en sjö med samma namn. Även denna gård ligger numera öde (1961).
På samma stig kan man vandra vidare till Stockedalen m.fl. gårdar
i Risvedens östra del.
När man nått upp till åsen söder om Stockedalen, står man på en av
Risvedens högsta åsar. Nivåskillnaden mellan myren vid Värhuvud
och denna ås är drygt 60 meter. Att Stockedalen ligger i en dal
framgår av namnet. Förmodligen syftar detta på en spång eller
stock, som fört över ån i dalens botten. Gården är välhållen
(1961) och har ett synnerligen vackert läge. Åkrarna är små men
bär goda grödor. Numera är det emellertid ej dessa utan skogen som
ger den egentliga inkomsten.



Risvedens självägande bönder hade gott om timmer i sina skogar men
lång väg till såg, i många fall framkomligast endast under
vintern, då kärr och mossar låg tillfrusna. Hellre än att besvära
sig med tidsödande transporter och i oviss väntan, byggde man med
timmer. Man timrade alltså ej blott manbyggnad, fähus och stall
utan också loge och lador liksom andra på en gård erforderliga
uthus. En och annan bonde lät planhugga stockarna, andra byggde
med rundtimmer.
En ladugård av detta slag står fortfarande kvar på den öde gården
Holmedalen. Den lär vara uppförd på 1750-talet, ett rejält bygge
för den tiden. Stockarna är kvistrena och jämntjocka, varav
framgår att den dåtida holmedalsbonden haft vackra skogsbestånd i
sina ägor. Och han behövde inte spara. Till och med logens balkar
är timrade, men här är stockarna planhuggna på innersidan.
Yttersidorna däremot har den naturliga rundningen.
De tiljor, som lades till golv i stallets spiltor liksom på
fähusets loge, bestod i bästa fall av kluvna stockar, vilka man
planat på ovansidan. Rundsidan bäddade man ned i ett underliggande
sandlager. Men logens tiljor måste ha en viss tjocklek antingen
man högg dessa för hand eller lät såga ut dessa. Ju bredare
tiljor, desto bättre.
Uppodlad och sädesbärande jord var utan undantag inhägnad, så ock
smådjurens beteshagar, gårdens kålgård och apelgård - i de fall
man höll sig med sådana. På Holmedalen har man hållit sig med
bådadera. Hägnadsvirket högg man i utskogen.
Vad som än skulle uträttas måste bonden i skogsbygden vara sig
själv nog. Han fällde timmer och byggde hus, han smidde spikar och
beslag och han snickrade de möbler man hade bruk för. Målning kom
sällan ifråga vara sig det gällde byggnader eller möbler, ty all
målarfärg var dyr. Hur sällsynt det var med målade hus framgår av
ett syneprotokoll från 1875, vilket gäller torp och gårdar under
Gräfsnäs. Av 101 mansbyggnader var endast fem rödmålade.