Faddrar: Jonas i Lextorp, Bengt Jonsson, Andreas Jonsson på
Torpet.
Artillerist, P.VII. i Öjared, Slättens rote, Stora Lundby.

Jonas Gran Nilsson 1791-09-12 Torgestorp Stora Lundby

Gift med
Catriña Pehrsdotter, född 1792-01-08 i Hunsered, Stora Lundby. Bosatt i Öjared, Slättens rote, Stora Lundby.

Barn:
Anné, född 1815-01-21
Johanna Maria Jonasdotter, född 1816-03-25
Anna Jonasdotter, född 1818-03-04, död 1864-09-20
Brita Jonasdotter, född 1820-10-07
Johannes Jonasson, född 1822-12-20
Gustaf Ferdinand Jonasson, född 1825-07-14
Sophia Charlotta Jonasdotter, född 1825-07-15, död 1825-00-00
Inga-Lena Jonasdotter, född 1828-01-14, död 1829-05-25
Anders Jonasson, född 1830-05-11, död 1831-11-08
Elsa Jonasdotter, född 1834

317 är regementsnumret (17 är kompaninumret) för soldattorpet
under Kvarnabo (Qvarnabo) som tillhörde 2:a kompaniet (=Väne
kompani) och Västagöta-Dals regemente.

Artillerist = soldat vid artilleriet särk. om värnpliktig men ibl.
äv. om officer.
Göta artilleriregemente, A2
1689 Artilleriregementet, 1794 Göta artilleriregemente, 1892
Första Göta artilleriregemente, 1904 Göta artilleriregemente, 1951
motoriserat, 1962 indraget.

Förläggningsort: Göteborg, 1866 Kaserntorget 11, 1895
Kvibergsvägen. Övningsplats: 1821 Dösebacken, Kungälv, 1862
Tångahed, Vårgårda, 1884 Tångahed-Remmene.

Gustav II Adolf:
Gustav II Adolf moderniserade både taktiskt och organisatoriskt
den svenska krigsmakten. Krigsmakten får nu en fastare struktur.
Vid denna tid så drabbade arméerna samman formerade i stora
orörliga fyrkanter. Gustav II Adolf ändrade detta till att strida
på linje med infanteriet i mitten och det rörliga kavalleriet på
flyglarna. Detta var taktiskt mycket framgångsrikt.
Dessa tre taktiska enheter som kallades för den vänstra flygeln,
centern och den högra flygeln var fördubblad, den främre enheten
kallades för träffen och den bakre för reserven (eller den andra
träffen).

Under mitten av 1610-talet sammanförde Gustav II Adolf fänikorna
till 6 stora infanteriregementen och fanorna till
ryttarregementen. Dessa regementen kallades landsregementen
(storregementen) och var mycket stora. Infanteriregementena hade
runt 3000 man och omfattade ca: 3 landskap.Dessa storregementen
var dock otympliga att hantera och runt 1623 omorganiserades
regementena i rena landskapsregementen vilket senare godkändes i
1634-års regeringsform. Inom Sveriges egentliga gränser skulle
rekryteras 20 infanteriregementen (13 i Sverige och 7 i Finland)
och 8 kavalleriregementen (5 i Sverige och 3 i Finland).
Nr 2 Skaraborgs regemente
Nr 11 Älvsborgs regemente
Nr 12 Västgöta-Dals regemente
I kavalleriet fanns följande svenska och finnländska regementen,
upptagna i ståndordning: Västgöta kavalleriregemente
Uttagningen till infanteriet skedde fortfarande genom utskrivning
bland allmogen och till kavalleriet på frivillig väg genom
värvning. Den värvade ryttaren red själv och var i regel en bonde
som red för sitt hemmans skattefrihet.
Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig. Det
skedde med tvång och byggde på roteringsprincipen som innebar att
alla män mellan 15 och 40 år indelades i rotar om 10 män och att
en man i roten togs ut att ständigt vara knekt. Vid förluster
gjordes nya utskrivningar bland rotarna.
Med detta system kom drängar, torparsöner och till och med
storbonden själv att tas ut.
Under början av 1680-talet omorganiserade Karl XI den svenska
krigsmakten. Själva beslutet togs den 27 oktober av 1682-års
riksdag och kom att kallas det yngre indelningsverket eller enbart
indelningsverket. Beslutet konfirmerades i Kungl Maj:ts kungörelse
den 5 december 1682.
Detta innebar att ett enhetligt knekthåll skulle upprättas i hela
riket. Grunderna byggde på det äldre indelningsverket.
Riksdagsbeslutet innebar i stort att ett ständigt knekthåll skulle
upprättas. Kontrakt skrevs med allmogen landskapsvis eller
länsvis. Allmogen åtog sig att sätta upp och försörja ett
regemente på 1.200 man både i krig och fred.
Detta system var inte nytt, redan 1621 skrev allmogen i Dalarna
avtal om att hålla 1.400 knektar mot befrielse från utskrivning.
Liknande avtal slöts med Jämtland och Härjedalen 1646 och
Västerbotten 1649. Nu införs det dock i hela riket och enhetlig
regler införs.
Gårdarna i roten ställde upp en knekt med utrustning, torp och
odlingsmark. Avlöningssystemet var uppbyggt på
naturahushållningens princip. Som motprestation fick de befrielse
från utskrivning.

Förutom de indelta soldaterna och ryttarna fanns också värvade
gardesregementen. Även flottan hade värvat manskap i
örlogsstäderna, bl.a. på den nya örlogsstationen i Karlskrona.


I kavalleriet kom rotemästaren att kallas rusthållare och roten
rusthåll. Kontraktet mellan kronan och rusthållaren var ett
enskilt kontrakt med respektive rusthållare. Rusthållet var
ansvarigt för en ryttare med häst och utrustning. Rusthållet var
som tidigare frivilligt och rusthållaren var befriad från
grundskatt och rotering.
Ett rusthåll var i regel ett större skatte- eller kronohemman
Det var ett visst risktagande att bli rusthållare. Vilka blev då
rusthållare? I Skåne var det uteslutande bönder. Här låg andelen
bönder som var rusthållare på 80 - 90 procent. Även i Småland och
Västergötland var andelen bonderusthållare hög, dock inte lika hög
som i Skåne, ca: 70 procent. I Östergötland är andelen bönder
betydlige färre, ca: 38 procent.
När en soldat dog eller tog avsked skulle roten skaffa en ny knekt
inom tre månader. Antagningen av nya soldater skedde ofta genom
särskilda rekryteringsmöten, ofta inför landshövdingen. Mellan
rotebönderna och soldaten skrevs ett soldatkontrakt som skulle
godkännas på rekryteringsmötet. I kontraktet reglerades hur mycket
bönderna skulle betala soldaten i lön, naturaprodukter etc.

Av kronan fick soldaten sina vapen som värjor, pikar, musköter
etc. All annan utrustning, bl.a. uniform svarade rotebönderna
eller rusthållet för. Uniformen fick ej soldaten använda hemma på
soldattorpet. Den förvarades i stället i en låst kista hos
rotemästaren.

Även officerarna hade sin boställen ute på rotarna och kom på sätt
att nära känna sina soldater. På så sätt bands de till varandra på
ett sätt som var ovanligt i andra länders arméer där officerarna
vanligen kom från de stora godsen och högre stånden.
Officerarna i Sverige, från överste och nedåt bodde i rotarna inom
regementet och fick sina boställen och utkomst från rotebönderna.

Soldaterna i ett kompani kom från samma trakt och kände varandra
(i regel omfattade ett kompani ett härad). Detta bidrog till en
mycket hög sammanhållning. I flottan gjorde man dock tvärt om, man
spred på båtsmännen inom ett båtsmanskompani på olika fartyg. Om
ett fartyg gick under så gjorde det ofta med man och allt. Om
katastrofen var framme så skulle inte alla båtsmän i en socken
eller härad mangrant följa med i djupet.

Indelningsverket avskaffades 1901 och ersattes med allmän
värnplikt.
Den allmänna värnplikten innebar också längre och sammanhängande
utbildningstider, vilket också inkluderade vintertid. Detta
ställde krav på bättre förläggningar.

1812
Beväringsinrättningen infördes för att möjliggöra förstärkning av
armé och flotta i krig (jfr 1901), uttagning med hjälp av de nya
mantalslängderna. Proposition 30/4 1812. Allmän värnplikt.
1814
Karl XIII kung i unionen Sverige-Norge.

1814
Fred med Danmark i Kiel. Danmark avstod från Norge (utom Island,
Grönland och Färöarna) och skulle i gengäld få Svenska Pommern.
(Jfr 1815).

1814
Stillestånd och konvensionen i Moss. Den nyvalde norske kungen
Kristian (Fredrik) avgick.Unionen Sverige och Norge.