Ortnamnsforskarens huvuduppgift är att tolka namn, dvs. förklara vilka ord som ingår, vad namnet betyder och vad det har syftat på när det bildades. Ämnet är en utpräglat tvärvetenskaplig disciplin.
Tolkningsmetodiken kräver gamla skrivningar av namnet som möjlig 8för äldra namn medeltida9 ett genuint dialektuttal, saklig kunskap om vad namnet syftar på samt språklig kompetens.
Namnforskaren ser t ex att Frövi inte kan innehålla namnet på guden Frö – det borde då heta ”Frösvi” – utan istället på gudinnan Fröja.
Med ortnamnens hjälp kan man rekonstruera försvunna ord och gamla ordbildningssätt och böjningsformer. Ett sådant försvunnet ord är thora, ”höjd”, som ingår i de uppländska namnen. Toran och långtora. Det har en nära frände i ett annat ord thiur, ”höjd”, motsvarande fornengelskans peor, ”svulst”, som vi finner i önamnet Tjörn.
I ortnamn har gamla böjningsformer bevarats. I dag har vi endast en genitivmarkör, -s. Men tidigare fanns andra möjligheter, nämligen –ar, -u och plural –a.
Ett ortnamn bär på en historisk information från den tid då namnet gavs. En benämning på en plats övergår vid en viss tidpunkt till ett namn. Vanligtvis kan man häröra ortsnamn till längre tidsperioder som medeltid eller modern tid. Särskilt gäller detta ortnamn med samma efterled t ex –sta(d), -säter, -böle, -torp. De utflyttade gårdarna fick namn på –by, ett av den yngre järnålderns modenamn.
För omkring 2000 år sedan har elementet –hem använts för att namnge en bosättning. Under den vikingatida bebyggelse expansionen har –by, som också påträffas i danelagen, och –sta(d) som förekommer på Island brukats medan till exempel –torp och –ryd varit vanliga särskilt under den medeltida bebyggelseuppgången En odlad ägo kan benämnas storåkern, rågåkern, torråkern, Svens åker osv. Avgörande för hur långlivat ett namn blir, är hur många som använder namnet.
Vissa namntyper är typiska för vissa landsdelar, t ex –rup (-torp) och –tofta för Skåne, -ryd, -skruv och –måla för Småland, -arve, -brya, ”vattenhål”, och –vät, ”grund vattensamling”, för Gotland, ene(-vin) och –um (hem) för Västergötland. . Hov har sannolikt varit namnet på förkristna kultplatser, –vi, kan översättas ”hednisk kultplats”.
Karakteristiskt för det centrala Västergötland är de små socknarna. I några fall utgör en enda by en egen socken. Denna by har då regelmässigt ett ålderdomligt namn. En gård i kyrkbyn benämns med ordet stom, ”prästgård” som i Tarsleds stom. I några fall har det gamla bynamnet slutat användas för prästgården och ersatts med Stommen.
I Kullings härad finnas bl a socknarna Bråttensby, Eggvena (-vin), Fölene (-vin), Remmene (-vin) och Tarsled (-löv). Alla återgår på gamla bynamn. Kring dessa äldre byar förekommer normalt yngre bebyggelser med medeltida namn på –torp, -boda, -bol, -hult, -ryd och –gården.
Svedjande ägor kallades bråne, bråte, bränna, fall, göte, kas(e), ranning, rassel, ruda, rödja, sved och svedja.
Många ägor har namn på hage, gård, lycka och lock, vilket i princip betyder att de varit inhägnade.
En handfull ortnamnselement är tämligen säkert från förhistorisk tid, dvs minst 1000 år gamla, såsom –löv, -lösa, -vin, -hem, -tona, -inge, -sta(d), -land(a) samt vissa namn på –by, -åker, -säter, -rum och –tomt/-toft.
I några fall kan man räkna med en ännu högre ålder, så att t ex många namn på –hem, -vin, -inge och kanske –tuna och –sta(d) kan vara ca 2000 år gamla.
Under den expansiva perioden vikingatid och äldsta medeltid har många bebyggelser givits namn på –sta(d) och –by.
Under äldre järnåldern har många bebyggelser fått namn på bland annat –inge, -vin och –hem.
-vin, kan sammanställas med ett gammalt gotiskt ord winja, ”betesmark”, -åker och sannolikt också –land(a).
Vissa namn på –rum, som innehåller ett ord rum, ”öppen plats, glänta” kan vara mycket gamla benämningar på slåtter- och betesmarker.
En liknande betydelse har –lösa innehållande ett ord som kan ha ägt en äldre betydelse ”ljusning”, ”glänta, öppen plats”.
Elementet –löv, äldre –lev, har ursprungligen syftat på egendom som lämnats i arv. Det är besläktat med vårt verb lämna (efter sig).
De tre elementen –tuna, -sta(d) och –by är alla mycket diskuterade. Ordet tun har betydelser som ”stängsel, hägnad”, men i ortsnamn anses det ha en speciell innebörd av administrativ centralfunktion inom en bygd.
Elementet –sta(d) innehåller ett ord som kan översättas, ”ställe, boplats”, men vars äldre betydelse i ortnamn diskuteras livligt.
-torp innehåller till allra största delen en senvikingatida och medeltida grupp av namn. En möjlighet att förstå de nordiska –torpnamnen är att sätta dem i samband med de nordtyska namnen på dorf. Elementet torp kan då ha kommit till Norden i betydelsen ”landbogård”, varur tidigt betydelser som nybygge (i allmänhet) uppkommit. Påfallande är nämligen hur –torp namnets utbredning i stort sammanfaller med frälsets utbredning i Svreige.
Andra namntyper är –ryd, -red, -röd och –rud vilka alla är nära släkt med verbet rödja, således syftande på nyröjningar i skogen. Småland har dock åtskilliga orter med –rydnamn yngre järnåldersgravfält och är alltså äldre.
De götaländska –hult har betecknat ”liten skog, skogsdunge” sannolikt för lövtäkt eller bete. Ortnamn av denna art visar sig ursprungligen ha burits av lokaler som haft någon ekonomisk betydelse inom jordbruket.
De mera allmänt förekommande –bol och –böle brukar översättas ”gård, nybygge”. Detta är också fallet med –mark, som förekommer i Värmland och på enstaka ställen i övriga Mellansverige i en äldre betydelse ”gräns (skog), gränsområde, skog”. Flera av dessa namn betecknar områden som marks härad i Västergötland.
En för Mellansverige och södra Norrland typisk medeltida namntyp är –boda, plural av bod. Dessa namn syftar på bodar av olika slag, vilka använts för fodertäkt på utängar.
Utmärkande för de medeltida bebyggelsenamnen är också den stora andelen personnamn i förleden av vilka många namn inkommit med den kristna kulturen. Att den enskilde brukaren kommit att bli namngivande kan ha att föra med nya drifts- och ägandeformer. Påfallande är också att många namn innehåller ord som är släkt med verben svedja, rödja, fälla, bygga, vilket syftar på den nykolonisation, då man huggit ned skog och svedjat för att skapa odlingsbar mark.
Under 1100- och 1200-talen har den kristna religionen fått så stark ställning att kyrkan påbörjat en indelning i socknar.
Götalandskapens indelning i härad och svealandskapens i hundare är urgammal. Götalands häradsnamn kan ha sitt namn efter häradets tingplats eller vara namn på en gammal bygd eller vara en del av denna som Möre, Tjust, Värend, Finnveden, Tveta, vilka utgjorde de ”små land” som landskapsnamnet omtalas. De flesta av dessa namn är mycket svårtolkade vilket är ett indicium på hög ålder.
Källa: ”Ortnamnen i Sveige”, B. Pamp, 1988 Lund
|
|
