|
Släktnamn
En iakttagelse, som man snart gör under arbete
med antavlan, är hur efternamn kan växla inom rena familjeleder. Detta hänger samman
med utvecklingen av det svenska namnskiftet. T ex. Andersson eller Nilsdotter är
egentligen inte familjenamn, utan så kallade patonymikon (=fadersnamn), dvs namn bildade
efter faderns förnamn med tillägg av -son respektive -dotter. I äldre tider var detta
bruk även inom de högre stånden.
Patornymikon var i bruk inom de flesta stånden. Men så under 1600-talet
började adeln använda sig av familjenamn. Sedan kom prästerna som uppkallade sina
familjenamn efter orter eller bildades av fadersnamn t ex Lars -Laurinius.
Efter prästerna blev det stadsbor och till städerna inflyttade landsortsbor
som började ta sig familjenamn.
Den befolkning, som stannade kvar på landsbygden, fortsatte längst att
använda patronymikon. Mot slutet av 1800-talet kom denna sedvänja dock allt mer ur bruk,
varvid oftast det sista patronymikon övergick att bli familjenamn.
Före utfärdandet av 1901 års namnlag, fanns inget hinder att anta
efternamn vilket som helst för så vitt det inte var adligt.
 Soldatnamn
Vid 1500-talets slut gav man knektar, ryttare
och båtsmän särskilda soldatnamn för att förhindra förväxlingar. Det slog igenom i
slutet av 1600-talet då i princip alla soldater inom samma kompani nu hade olika namn.
I slutet av 1600-talet och början av 1700-talet förekom ofta djurnamn som
Mård och Orre eller namn på växter, egenskaper eller yrken som t ex Lilja, Frimodig och
Smed.
Under senare delen av 1700-talet blev det mycket vanligt med geografiska namn
t ex Berg, Berglund, Bergström, Sjöberg, Blomberg m m.
Under 1800-talet,blev det mer vanligt med krigiska namn som t ex Tapper,
Sträng, Sköld m m.
Under indelningsverkets senare år, vilka sammanföll med den tid då
övergången rån patronymikon till familjenamn hade tagit fart ute i landet, blev det
allt vanligare att soldatbarn tog faderns soldatnamn som släktnamn. Härigenom kom det
att uppstå flera släkter med samma namn till och med på samma ort.
Några
släkttermer
Släkt; Någon fullt klar och entydig
definition på detta begrepp finn ej. Men torde dock kunna definieras som "en grupp
människor vilka är befryndade genom gemensam manlig härstamning, jämte kvinnor ingifta
i denna krets". Oftast bär också alla släktens medlemmar samma efternamn,
"släktnamnet". Det är dock numera ej villkorligt efter tillkomsten av senaste
namnlag, som ger barnen rätt att som efternamn antaga moderna släktnamn som ogift.
Cognater; kallas alla avkomlingar till en gemensam stamfader.
Agnater; kallas de avkomlingar till en gemensam stamfader som härstammar
från denne endast genom män.
Kollateraler; en persons släktingar inom den generation som hon/han
tillhör.
Kusiner eller tvåmänningar: barn till syskon (syskonbarn).
Sysslingar eller tremänningar: barn till kusiner (nästkusiner).
Fyrmänningar; barn till sysslingar.
Femmänningar; barn till fyrmänningar.
För fyr- och femmänningar används stundom orden brylling resp. pyssling,
men de bägge begreppen sammanblandas ofta och bör därför inte begagnas i
släktutredningar.
Bonden
Bönderna utgjorde i äldre tid huvudparten av
Sveriges befolkning. Ungefär 90 procent av alla invånare levde direkt av jordbruket.
Odalbonden innehade sin jord med full äganderätt (odalrätt) och var en s.k.
skattebonde.
Landbonde (landbo) innehade och brukade annans jord (arrenderade).
Frälsebönder arrenderade Adelns jord.
Kronobönder bebodde kronans hemman.
Allmänningbonde hade upptagit jord på allmänningarna.
Andra begrepp
Allmänning, allmänningsjord var gemensam
oskiftad mark för by, socken och härad eller landskap. Även vattendrag kunde vara
allmänning.
Frälsejord, jordnatur som angav att adelsman var ägare. Hela byar kunde
vara frälse. De var i så fall underkastade bestämmelserna för
lantmäteriförättningar, eftersom de inte var skattepliktiga till Kronan.
Hemman hade i motsats till lägenhet en viss skattekraft och var
"satt i mantal": Ett hemman kunde vara obebyggt.
Inhyses, en som var bosatt på annans ägor, dvs en obesutten. Inhyses
kunde med tiden genom nyodling etc bli föremål för skatteläggning. Åtskilliga sådana
fastighetsbildningar uppstod på 1700- coh 1800-talen i folkökningens Sverige. I
bygdetraditionen kan de ofta felaktigt uppfattas som "mycket gamla".
Krono, en gård av krononatur innehades av kronobonden med åborätt, som
kunde överlåtas på efterlevande. Ett kronohemmans skötsel övervakades av kronofogden.
Skillnaden mot ett skattehemman med självägande bonde var mmycket liten. Hela byar kunde
brukas som kronohemman. Mot slutet av 1800-talet hade antalet kronogårdar minskat
drastiskt. Statens (kronans) fastigheter förvaltas idag av Domänverket.
Lägenhet, de redovisas endast undantagsvis i lantmäteriakter, eftersom
de inte var skattelagda. Torp är exempel på "lägenhet".
Mantal; Ett kameralt begrepp, angivande en fastighets förmåga att delta i skatter. En
gårds mantal grundade sig på taxering och inte på ägovidd. Ofta var hela byn ett
mantal och gårdarna delar därav, t ex "en åtting": Mantalet är alltså inte
till någon ledning, om man vill veta arealen.
|
Bokmärken
Länkar
Svenskt
släktregister
Soldatnamn
Begreppet Adel
Indelte soldater
Svenskt namnskick
i gångna tider
Internet
FamilyFinder |
