Skåne är Sveriges sydligaste landskap och ingår i landsdelen Götaland. Landskapet ingår i sin helhet i Skåne län, tidigare delat i Malmöhus och Kristianstads län.
  Skåne är en halvö som i norr begränsas av Halland och Småland, i öster av Blekinge och Östersjön, i söder av Östersjön och i väster av det smala Öresund som skiljer Skåne från Danmark samt Kattegatt som är ett bihav till Nordsjön. Skåne utgör tillsammans med de danska Själland, Lolland-Falster, Mön och Bornholm den transnationella så kallade Öresundsregionen

Skåne var från Harald Blåtands erövring under senare delen av 900-talet en del av ett danskt område, i historielitteraturen benämnt Skåneland eller Skånelandskapen, tillsammans med Halland, Blekinge och Bornholm.[2] År 1060 inrättades Lunds stift , som 1104 blev ärkestift för de nordiska rikena. Vid freden i Roskilde 1658 övergick dessa områden, som det skulle visa sig, permanent till Sverige.

Ängelholm

Ängelholm är en tätort och centralort i Ängelholms kommun i Skåne län. Genom tätorten slingrar sig Rönne å som mynnar ut i Skälderviken. Strax utanför staden ligger en populär 6 km lång sandstrand. Ängelholm är känt för sina lergökar och kallas för "lergökastan".

Platsen Luntertun omnämns för första gången 1303, i samband med att den danske kungen försäkrar att en laxgård på platsen inte ska hindra laxen från att passera upp längs ån. Namnet är svårtolkat. Luntertun, eller Rynestad som platsen kallas kring år 1500, låg vid Kägleåns utlopp i Rönneå, några kilometer nedströms dagens Ängelholm.
  År 1516 utfärdade den danske kungen Kristian II stadsprivilegier för den nya staden Ängelholm. Invånarna i Rynestad/Luntertun ålades att flytta till den nya staden inom åslingan. Flytten föranleddes troligen av drivande sanddyner. Troligen har vinden blåst sand från havet upp på den väg som förband staden längs kusten och därigenom hindrat hästkärror med proviant och handelsvaror till den grad att befolkningen valt att bedriva handeln längre upp längs ån - bort från havet.
  Ängelholm förblev länge en liten småstad. Den flyktiga sanden var en källa till ständiga problem för staden, vilket Carl von Linné visar under sin skånska resa 1749, då han ger en levande skildring av hur skyddsplanteringsarbetet påbörjades. Under 1800-talet planterades sandhedarna mot havet med tallskog och vissa inslag av björk vilket skapat Kronoskogen som ligger väster om järnvägen. Kronoskogen och järnvägen utgör en barriär mellan staden och havet.
  Under 1800-talets industrialisering började staden att växa och den fick även en ställning som skolstad och badort. Industrialiseringen kännetecknades av relativt små industrier baserade på jordbruk och naturresurser såsom tegelbruk, mejeri, sockerbruk m.m. Turismen kom igång under det sena 1800-talet. Fram till 1883 fanns en skvadron av Kronprinsens husarregemente placerad i staden. I slutet av andra världskriget flyttades Skånska flygflottiljen från Bulltofta till Barkåkra norr om staden, och Ängelholm blev på nytt en garnisonsstad, nu för flygvapnet. Flygflottiljen F 10 Ängelholm lades ned 2002.

Helsingborg

Helsingborg är en tätort och centralort i Helsingborgs kommun i Skåne län, belägen vid Öresunds smalaste del. Endast fyra kilometer skiljer Helsingborg från Danmark och Helsingör. Tre rederier trafikerar linjen med avgångar dygnet runt. Helsingborg är Sveriges åttonde största tätort.[
  Helsingborgs historia sträcker sig tillbaka till vikingatiden. Dess viktiga plats där Öresund är som smalast har gett staden en strategisk position under lång tid. På medeltiden var staden och dess slott ett av Nordens mäktigaste fästen och därmed inblandat i mycket av den tidens maktspel. Under århundradena har Helsingborg varit skådeplats för flera politiska konflikter och stridigheter. De ständiga krigen har också gått hårt åt staden och dess bebyggelse. Sedan 1700-talet har dock staden levt en relativt fredlig tillvaro och på 1800-talet lyckades Helsingborg återhämta sig ordentligt genom att bli en av Sveriges snabbast växande städer som en viktig hamn- och industristad.
  Helsingborg är en av Nordens äldsta städer. Det har troligen funnits bebyggelse i form av en mindre befästning uppe på landborgen redan i slutet av 900-talet för att betrygga överfarten mellan Skåne och Själland.
  Stadens namn tros härledas från ordet helsing som är en avledning till hals och betecknar den smala passagen i Öresund mellan Helsingborg och Helsingör. På 1070-talet omnämns staden i ett brev av Adam av Bremen och den 21 maj 1085 omnämns Helsingborg (då skrivet Helsingaburgh) i ett gåvobrev från den danske kungen Knut den helige och detta datum ses som stadens officiella födelsedag.
  Den tidigaste bebyggelsen uppe på landborgen var de tre kyrkorna S:t Clemens, S:t Petri och S:t Olai. På 1100-talet ersattes den enkla befästningen av ett större slott i sandsten. Detta dominerades av ett runt torn med drygt fyra meter tjocka väggar.
  I takt med att staden växte började folk bosätta sig på stranden nedanför landborgen. På 1300-talet var Helsingborg en av Danmarks mest betydelsefulla städer, mest på grund av att slottet, som detta århundrade byggts om till det försvarstorn i tegel som numera kallas Kärnan, var ett av Nordens starkaste fästen.
  På 1400- och 1500-talen minskade Helsingborgs betydelse i och med att slottet Kronborg (då vid namn Krogen) i Helsingör byggdes, vilket var en betydligt modernare fästning. De svensk-danska krigen under 1600- och 1700-talen härjade staden svårt och vid flera tillfällen fick befolkningen fly och bebyggelsen skövlades och brändes.
  Vid freden i Roskilde år 1658 blir Helsingborg svenskt och samma år inkvarteras en svensk garnison i Helsingborgs slott. Under skånska kriget 1675-1679 intog danskarna Helsingborg vid två tillfällen. Detta fick Karl XI att vid krigsslutet riva stadens befästningar och det mesta av slottet och det enda som lämnades kvar var Kärnan
  I början av 1700-talet var Helsingborg hårt åtgånget. Flera års krigande, en hård försvenskningspolitik samt minskad handel över sundet innebar en ekonomisk och befolkningsmässig stagnation. Dessutom hade massgravar efter slaget förgiftat vattnet och pest bröt ut 1711-1712. År 1770 hade Helsingborg endast 1 300 invånare.
  Inte förrän under senare hälften av 1800-talet började staden återhämta sig, men då med besked. En kraftig expansion av näringslivet innebar en mångdubbling av befolkningen. Flera nya industrier grundlades och år 1857 avskaffades Öresundstullen. 1892 invigdes Sveriges första ångfärjeförbindelse mellan Helsingborg och Helsingör, vilken lever kvar i våra dagar. Från att ha haft 4 000 invånare i mitten av 1800-talet kunde folkmängden under 1920-talet passera 50 000-strecket. 1920 var Helsingborg Sveriges femte största stad. Efter 1930 gick Helsingborgs befolkningsutveckling i en mer beskedlig takt. De senaste åren har kommunen haft en stadig befolkningsökning på ungefär 1 000 personer om året.   

Eslöv - Höör Släkt- och Folklivsforskare
Lennarts hemsida
Eriks Genealogiska Hemsida
Ängelholms historia
Flyg bild
Göteborgs naturvårdsprogram
Per Karlssons hemsida om släktforskning
Kristers släktforskarsida
Hjördis släktforskarsida
Per-Olof Granqvists hemsida
Ezze Carlsson