Dufva

Tjänstefolk

Ända sedan seklets början hade Göteborg en stark borgerlig prägel i den meningen att dess ekonomiska och sociala liv dominerades av köpmän och andra företagare av borgerlig härkomst, till skillnad från t ex Stockholm, där hovfolket och ämbetsmän av högadlig börd utgjorde det ledande skiktet. Denna göteborgska karaktär förstärktes under 1800-talets lopp då en bredare burgen medelklass växte fram och sprängde gränserna för det gamla stånds- och skråsamhället. Hushållet i borgerliga hem ställde stora krav på organisation och arbetsinsatser. Vatten och avlopp fanns i regel i borgarnas hus men att bära ved, koks, tvätt, varor och småbarn uppför trapporna i ett hyreshus var både tidskrävande och slitsamt. Att hålla en större lägenhet med dess skurgolv och den tidens dammsamlande inredning i ordning var också ett stort arbete. Det ansågs därför inte ens för nygifta vara möjligt att starta utan åtminstone en jungfru. Därtill kom att många flickor av borgerlig härkomst hade fått bristfällig eller inge utbildning i hushåll och barnavård. Det var först omkring sekelskiftet som det blev vanligt att gå hushållsskola. För att anses fullt etablerad i borgerliga kretsar skulle man helst ha tre pigor med var sin huvuduppgift: kokerska, husa och barnjungfru. Kokerskan svarade för matsedelns planering, inköp och matlagningen. Husans uppgift var att städa, elda i kakelugnarna, fylla på fotogen på lamporna, duka, servera och ta emot gästerna. Barnjungfruns främsta uppgift var att se till barnen – att de hade snygga kläder, att de blev tvättade och kammade, att gå ut och gå med dem i stadens parker, m.m. Enklare sömnad och lagning av kläder föll också ofta på hennes lott. För tvätt och strykning anlitades sk hjälpmadammer. Det var kvinnor i små omständigheter, ofta ensamstående kvinnor med barn som för sin försörjning var tvingade att arbeta utanför hemmet. Fastighetsägaren hade också en månadskarl (som erhöll lön per månad) att tillgå för tyngre hushållssysslor – för uppbärning av ved och koks, för flyttning av möbler, för packning inför sommarvistelsen, för hämtning och uppsättning av julgranen m.m. Vid större bjudningar anlitades i regel extrapersonal, både för matlagning och servering. Det fanns särskilda ”kokfruar” som var kända för sin kokkonst. Mycket förmögna familjer höll sig med eget ekipage och kusk. Hemsömmerskan var ett obligatorium i de borgerliga hushållen. Hon sydde det mesta av barnens kläder och kvinnornas inne plagg och även herreskjortor och underkläder. Hon gick runt hos de familjer som anlitade henne och kom flera dagar i stäck tills hon hade sytt färdigt. Förutom lön skulle hon då ha både kaffe och mat, och fick i vissa fall sitta til bords med familjen i matsalen. På 1800-talet var det ingen svårighet att få tag på tjänstefolk. Det var framför allt flickor från landet som tog plats i familj i stan. För dem var det betydligt bättre än att vara piga hos någon bonde på landet, där de måste utföra både inne- och utesysslor och fick mycket liten kontantlön. Jungfruarnas villkor var mycket blygsamma, ja utifrån nutida perspektiv ormliga. Men för flickor från landet erbjöd arbetet i familj, ändå en skyddad och respekterad tillvaro – det var så gott som uteslutet att de skulle kunna bo ensamma ute på stan och arbeta på t ex fabrik. För många av dem var det något övergående före giftermål. Pigkammaren var ofta liten, ibland fönsterlös. Där trängdes pigorna och man hade ytterst få möbler. En byrå och en stol förutom järnsängarna. Lönevillkoren varierade, ca 10 riksdaler i månaden förutom ”julpengar” åt jungfrun – 25 riksdaler i månaden. Fritiden var mycket begränsad och splittrad. I stort sett skulle jungfrun stå till pass från tidigt på morgonen tills disken efter kvällsmålet vid åttatiden var avklarad. Det innebar en arbetsdag på 12 – 14 timmar, vardag som söndag. Vid bjudningar kunde den dra ut till midnatt eller längre. Ville hon gå ut måste hon be om lov. Fridagar medgavs endast för viktigare familjeangelägenheter. Alla slags tjänare lydde under den sk tjänstehjonestadgan som innebar att de stod under arbetsgivarens/husbondfolkets ”beskydd” - och befäl – såväl under arbetstid som fritid.

Legostadgan var en lag som reglerade förhållandet mellan husbonden och hans tjänstehjon (anställda). Den första legostadgan kom år 1664, och ersattes med nya stadgor flera gånger. Den senaste kom år 1833 och var med revideringar gällande lag ända till 1926. Legostadgan reglerade även tjänstetvånget. Det innebar att varje arbetsför person var skyldig att arbeta för sin försörjning om han inte kunde försörja sig på annat sätt. Rätten att aga den anställde fick tillämpas fram till 1 oktober 1858, då den inskränktes till pojkar under 18 och flickor under 16, vilka kunde agas fram till 1920.

Några exempel från legostadgan, ur Sveriges rikes lag tryckt år 1877: Ur kungl. maj:ts förnyade nådiga legostadga för husbönder och tjänstehjon; Given Stockholms slott den 23 november 1833. 10 § Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter. Är tjänstehjon försumligt, gensträvigt, eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, må det därifrån skiljas med förlust av hela lönen, samt erhålle sådant betyg det förtjänar; ersätte ock husbondens skada, där han därom vid domstol utförer. 52 § Aviker tjänstehjon ut tjänst förr, än tjänstetid ute eller det redo för sig gjort, have husbonde våld att hämta det åter, och blive tjänstehjon i tjänsten till flyttningsdag, samt miste halva lönen och gälde skadan.