Vasatiden 1523- 1600

   En av de svenskar, Kristian II år 1518 fört med sig till Danmark i fångenskap, Gustav Eriksson, hade tämligen snart lyckats fly därifrån till Lübeck. Den gamle hansestaden betraktade Kristian med misstro, och den beredde flyktingen en fristad. På våren 1520 fick han båtlägenhet till Sverige och landsteg nära Kalmar. Det var det året, då de danska härarna trängde upp i Sverige, och utsikterna för en resning syntes små. Gustav Eriksson fick, så gott det gick, ta sig fram genom landet upp till Dalarna. Under åtskilliga äventyr och strapatser lyckades Gustav Eriksson hålla sig undan sina förföljare. När alamerande bud kom om Kristians framfart och avsikter tog även dalabönderna intryck och återkallade Gustav Eriksson, som redan var på väg till Norge.
   Så kunde befrielsekriget börja i januari 1521. Gustav hyllades som Dalarnas hövitsman och slog danskarna vid Brunnbäcks färja, samt därefter vid Västerås. Snart spred sig frihetsrörelsen till Götaland. I augusti hyllades Gustav Eriksson som svensk riksföreståndare i Vadstena.
   Gustav anhöll om hjälp hos Lübeck och fick också sådan i form av pengar, krigsfartyg och knektar (1522). Och nu vände sig snart allt mot Kristian. I Sverige fick hans hövitsmän allt svårare att reda sig mot svenskarna, och stora grupper av Danmarks folk, framför allt de högre stånden, reste sig i protest mot hans hårda styrelse. På våren 1523 hyllades hans farbror Fredrik av Gottorp som dansk konung under namnet Fredrik I, och själv seglade han från Köpenhamn till nederländerna för att söka hjälp där.
   På en riksdag i Stängnäs valdes Gustav Eriksson med samtycke av Lübecks närvarande sändebud den 6 juni 1523 till Sveriges konung. Kort därpå, vid midsommartiden, kapitulerade Stockholm, och den nyvalde kungen kunde hålla sitt intåg i den förödande staden. Den långa striden om Kalmarunionen hade nått sitt slut.

• Befrielsekriget
• Gustav Vasa
• Västerås riksdag
• Dackefejden
• Sverige ett arvrike
• Riksbyggmästaren
  och hans verk
• Vasasönernas tid
• Det nordiska sjuårskriget
• Erik XIV:s fall
• Johan III
• Sigismund
• Karl IX

Länkar

Vasatiden, översikt
Vasatiden
Gustav Vasa och kampen mot danskarna
Kungen, fogdarna och riket
Sveriges rike bildas
Det första Vasaloppet

   Under senmedeltiden hade det svenska samhället varit i hög grad splittrat. Statsmakten hade inte sällan fått vika för olika ståndsgruppers särintressen. Högfrälset hade tvistat med kungar och riskföreståndare om slott och län. Kyrkans ledare, biskoparna, hade besuttit ej blott andlig utan även världslig makt. De upprepade frihetsfejderna hade stimulerat allmogens frihetskänsla och säkrat dess rätt att vara med och bestämma om rikets viktigaste politiska angelägenheter.
   Allt detta kringskar Gustav Vasas möjligheter att samla landet under en effektiv statsledning. Landets viktigaste tillgång var dess jord. Sveriges enda industri av betydenhet, bergsbruket, gav en rätt ojämn avkastning. Svensk utrikeshandel låg till stor del i händerna på nordtyska köpmän, som just därför kunde få inflytande över levnadsstandard och försörjning i Sverige.
   Gustav Vasa upptog Sten Sture d y:s strid mot medeltidskyrkan men under betydligt gynnsamma förutsättningar än han. Från första början av sin regeringstid gav han sitt stöd åt förkunnare av de nya och omvälvande lärosatser, vilka predikades av martin Luther. Som hans närmaste medhjälpare under de tidigare kungaåren framträder Laurentius Andrea (Lars Andersson) och Olaus Petri (Olof Pettersson), reformationens främste förespråkare i Sverige.
   Gustav Vasa kom så småningom i skarpare motsättning till den katolska kyrkans ledare i Sverige. Även konservativa bondemenigheter lite varstans i landet oroade sig över den nya läran, de klagade också över de hårda skatterna.

 
  

Gustav Vasa Riksföreståndare
1521 - 1523, Kung 1523 - 1560
Porträtt av Gustav Vasa

Reformationen
Reformatorn Olaus
Svenska kyrkans ställning och organisation

Svenska dynastier
Strömsholms slott

Christian III - Konge af Danmark-Norge fra 1534-59
Kristian III konge

Föräldrar: riksrådet Erik Johansson Vasa
och Cecilia Månsdotter.

1. hustru år 1531 Catharina av Sachsen-Lauenburg (1513-1535), som födde sonen:
Erik (XIV) 1533-1577

2. hustru år 1536 Margareta Leijonhufvud, som födde följande barn:
Johan (III) 1537-1592
Catharina 1539-1610
Cecilia 1540-1627
Magnus 1542-1595
Sten 1546-1549
Sophia 1547-1611
Elisabeth 1549-1597
Carl (IX) 1550-1611

3. hustru år 1552 Katarina Stenbock (1535-1621)

   Kung Gustav var en förträfflig riksdagstaktiker. hans egentliga avsikt var att få riksdagens stöd för den politik, han fört och kunde komma att föra, och för de åtgärder, som kunde befinnas nödvändiga för att stärka kronans ekonomi.
   Hela tidsläget talade för att sistnämnda spörsmål borde lösas genom en reduktion av kyrko- och klostergods.
   Efter endast någon veckas förhandlingar tillkom det berömda riksdagsbeslut, som kallts Västerås' recess. det gav kungen rätt att indraga till kronan biskoparnas, domkapitlens och klostrens överflödiga inkomster liksom biskoparnas slott och fästen, återgav adeln de arvegods, som sedan 1454 kommit under kyrkan, och stadgade slutligen, att Guds ord skulle predikas rent och utan av människor gjorda påhitt och tillägg. I anslutning till recessen utfärdade sedermera en kunglig förordning rörande kyrkans och prästerskapets ställning i Sverige; den har kallats Västerås' ordinantia.
   Riksdagsbesluten medförde en viktig omfördelning av Sveriges jord, innebärande, att kyrkohemmanen övergick till kronan och i någon mån till adeln. Sverige skildes ut från den katolska kyrkan och bröt kontakten med Rom. De mäktiga och rika kyrkofurstarnas tid var förbi.
   Den katolska tidens kyrkor och kloster hade varit Sveriges främsta kulturcentra. När nu domkapitel och kloster utarmades och deras gamla bibliotek ofta nog förstördes, bortrycktes härmed viktiga grundvalar för svenskt bildningsliv. Stora delar av vår medeltida litteratur förstördes på så vis.
   Kristian II återvände från från Nederländerna i avsikt att återta sina riken; i Norge kunde han räkna på ett rätt starkt stöd. Men försöket misslyckades och Kristian II fängslades och hölls sedermera i livstids fångenskap i Danmark.
   I Dalarna var situationen kritisk. Det ekonomiska läget föranledde 1531 kungen att ta ut skatt i form av kyrkklockor. Detta var en ömtålig sak och missnöjet blev särskilt stark i Dalarnas bergsbygder (Klockupproret, Tredje dalupproret). I början av 1533 höll Gustav vasa räfst vid Stora Kopparberget. Kronan fick ökad tillsyn över gruvhanteringen.
   Fredrik I dog 1533 med tronföljsstrid till följ därav. Lybeckarna ville föra fram den fångne Kristian II. Jyllands adel samlades kring Fredrik I:s son, vilken under namnet Kristian III hyllades som kung, och han fick bistånd av kung Gustav i Sverige. Kristian III:s här besegrade sina motståndare på Fyen 1535, och s å vann den dansk-svenska flottan en avgörande framgång över den lybska i Lilla Bält. Segern fick som följd att Gustav Vasas skuld till Lübeck avskrevs och stadens privilegier i vårt land upphörde att gälla.

Gustav Vasa

   I Värens skogstrakter hade invånarna under den långa unionstiden vant sig vid att avyttra sina kreatur i närbelägna danska kusthamnar. Men Gustav ville göra Värend till "uppland" åt en stad inom den svenska kronans område. Smålänningarna kände sig hårt tryckta av skatterna. det ekonomiska läget hade starkt försämrat böndernas ställning. Smålänningarna gjorde uppror år 1542 under ledning av Nils Dacke.
   Dackefejden blev för Gustav mycket farligare än de oroligheter, som förekommit i Dalarna. Dacke hade en tid stora framgångar. Men till slut lyckades kungen 1543 isolera och slå ned även den småländska frihetsrörelse.

Vadstena slott

   För Gustav Vasa blev det skedda en varning. han övergav vissa av sina längst gående planer på riksstyrelsens organisation. Men kraftigare än någonsin kände han behovet att förvissa sig om att kronan skulle säkras åt honom och hans ätt. Han var nu gift för andra gången. I sitt första äktenskap, med en tysk prinsessa, hade han sonen Erik. I det andra, med en svensk adelsdam, föddes många barn, däribland sönerna Johan och Karl. På en riksdag i Västerås 1544 förklarade ständerna, att kronan för all framtid skulle gå i arv till Gustav vasas manliga avkomlingar efter förstfödslorätt.   Hädanefter gällde alltså inte längre landslagens bud om att Sverige var ett valrike.

Hertig Gustav av Sachsen-Lauenburg
Hertig Magnus II av Sachsen-lauenburg

Katarina Stenbock

   Efter Dackefejden blev det lugnt i landet för återstoden av Gustavs regering, frånsett ett kortvarigt gränskrig med Ryssland (1555-1557).
   Hans regering träder eftervärlden till mötes i bevarande historiska källor av högsta värde, såsom jordregister och jordeböcker, tulljournaler och andra räkenskaper.
   Hans läggning inrymde osympatiska drag: det praktiska ekonomiska intresse, som utmärkte Gustav Vasa, godsägarsonen från Roslagen, övergick alltför ofta till hänsynslös och gnidig lust att samla ägodelar. Alltid ansåg han sig ha rätt, och han var av den och andra anledningar svår att samarbeta med. genom den våldsamma kraften i sitt temperament skrämde Gustav det svenska folket till ovillkorlig lydnad, men han kunde också övertala, övertyga och leda. Arbetsam, uthållig, outtröttlig, präglade han sin tid och sitt samhälle.
   Riksdagsbeslutet i Västerås skapade starkare ekonomisk grundval åt kronan. 1560 ägde kronan sålunda 30% av rikets jord. brukarna av dessa gårdar, kronobönderna, erlade för dem arrende till staten. Ungefär hälften av landets jord brukades och ägdes av skattebönder, som betalade skatt härför till kronan. Ytterligare en del av jorden i Sverige ägdes slutligen av adelsmän, men de som brukade den, frälsebönderna, betalade inte ordinarie skatt till kronan utan i stället arrende till sina herrar.
Gustavs arbete på att bättra kronofinanserna och näringslivet i landet gav resultat. Landets försörjning var relativt säkrad, dess försvar starkt när Gustav Vasa avled 1560.

   En renässansfurste på Sveriges tron. Erik XIV, som 1560 efterträdde sin far som svensk kung, var en mångsidigt begåvad man, som stod på höjdpunkten av sintids bildning. Under sin tronföljartid lät han vackert utsmycka sitt residens, Kalmar slott, han skrev vers, komponerade och utövade musik samt var även säker tecknare.
   Han visade stort intresse för riksstyrelsens olika grenar, hade organisationsförmåga och uppslagsrikedom. Men hänsynslöst ville han tillvarata sina egna och den svenska kronans intressen.
   Snart nog blev det också tydlig, att det i hans rika utrustning fanns farliga brister. Hans politiska planer var ofta stoltare, djärvare och mera fantasifulla än faderns, men de var också mera verklighetsfrämmande än hans.  Den misstänksamhet, som ingick i alla Vasars lynneläggning, antog hos Erik XIV rent sjukliga dimensioner. Hans förföljelseidéer och häftiga lynnekastningar visade sig allt tydligare vara uttryck för sinnessjukdom.
   I sitt s k testamente hade Gustav vasa gett sina yngre söner en särställning i riket genom att tilldela dem hertigdömen, där de kunde styra med nästan kunglig myndighet. Johan hade fått en del av Finland, karl Södermanland, Närke och Värmland. Bland det första, Erik XIV gjorde, var att med riksdagens samtycke genomföra avsevärda inskränkningar i sina bröders myndighet som hertigar (1561).
   Erik var angelägen om att skaffa den unga svenska furstedynastin respekt ute i världen. Ett led i denna strävan var hans förhandlingar om giftermål med prinsessor, tillhörande gamla europeiska furstehus.  men Eriks giftermåls planer misslyckades.
   Kung Eriks bror Johan, hertig av Finland, hade förmält sig med Katarina Jagellonica och lånat ut pengar åt sin gemåls bror, kungen av Polen. Som pant härför hade han mottagit vissa platser och områden, belägna strax söder om det då svenska Estland. Kung erik fruktade uppkomsten av en polskvänlig östersjöstat, bestående av Finland och baltiska områden under broderns ledning. Han tog därför från Johan han län och satte honom och hans gemål i fängelse på Gripsholms slott.
   Besittningstagandet av de estniska områdena och tillvägagångssättet mot hertig Johan gjorde Polen till Sveriges fiende. Sverige råkade i krig 1563 med Danmark, Lübeck och Polen.

Erik XIV 1560 - 1569

   Det svenska riket var rätt väl rustat för att möta farorna. Gustav Vasa hade satt här och flotta i gott skick. Danskarna vann en betydelsefull framgång redan vid krigets början, då de intog Älvsborg, en farlig stöt mot landets västföbindelser. Svenskarna tog Varberg. Kriget, som fördes med stor grymhet, blev betungande för Sverige och tog en farligare vändning på grund av den utbrytande inrikespolitiska krisen.

Fredrik II - Konge af Danmark-Norge fra 1559-88

   Det blev snart tydligt, att kung Erik inte hade förmågan att få en förtroendefull nationell samling till stånd kring sin person. Främsta orsaken var det misstroende, som från rikets högsta stånd mötte hans styrelse. Högsta männen visade sig bli enbart ett redskap i kungamaktens hand. Kungens lynneskastningar och förföljelsemani blev alltmera oroande för hans omgivning. Hans misstänksamhet riktade sig främst mot Sturarna, och resulterade i att han under en av sina sjukdomsperioder lät döda tre av dess medlemmar i Uppsala 1567, de s k Sturemorden.
   Så mognade situationen för en resning mot Eriks välde. Stormännen kände Sturemorden och andra övergrepp mot adelsmän som ett farligt hot. De fann det också anstötligt, att kungen 1568 firade bröllop med sin älskarinna karin Månsdotter, en kvinna av bondestam.
   Hertig Johan, nyss frigiven ur fängelset, satte sig jämte brodern Karl i spetsen för en adelsresning, som störtade erik. En riksdag förklarade honom och hans barn med karin Månsdotter förlustiga Sveriges krona, som nu istället tillföll hans halvbroder, som konung kallad Johan III (1569-1592).
   I åtskilliga år satt kungen i fängelse. År 1577 avled Erik på Örbyhus i norra Uppland, möjligen som en följd av förgiftning, verkställd på Johans befallning.

Erik XIV 1560 - 1569
Erik XIV; fakta
Sveriges förnämsta regalier
Kalmar slott

Hustru Karin Månsdotter (1550-1612)

Barn:

Sigrid 1566-1633
Gustaf 1568-1607
Henrik 1570-1574
Arnold 1572

   En av de första uppgifterna för Johan III:s regering blev att bringa det förhärjade kriget med Danmark till ett slut. I Settin ingicks också fred med Danmark-Norge och Lübeck 1570. Älvsborgs måste återlösas mot en ganska dryg lösensumma.
   Johan III:s utrikespolitik syftade till en samverkan mellan Sverige och Polen mot den gemensamma fienden i öster, Ryssland. han intog en tolerant ståndpunkt i religiösa frågor.
   Genom sitt giftermål med katarina Jagellonica hade han befryndat sig med Polens furstehus, och 1587 valdes deras son, den svenske arvprinsen Sigismund, till polsk konung.
   Sverige kom i krig med Ryssland, kampen gällde Estland och Ingermanland och kom att föras i nejderna kring Finska viken. Sverige intog Narva. Då freden slöts i Teusina 1595, fick Sverige behålla staden.
   Johan gav goda privilegier åt Sveriges adel, men förhållandet mellan dem blev snart nog allt annat än förtroendefullt. Den nye kungen ville i själva verket regera på samma personliga sätt, som utmärkt hans far och bror. Hans kyrkopolitik mötte ivrigt motstånd av prästerskapet.
   I likhet med t ex sina samtida bland de tyska kejsarna önskade Johan III försona de stridande kyrkorna. Han införde en ny gudstjänstordning (liturgi), kallad röda boken. men han hade tidsandan emot sig. Någon medling var inte möjlig att genomföra.
   Johan III dog 1592 och Sigismund blev efter faderns död kung i Sverige.

Gift med:

1. Catarina Jagellonica (1526-1583)
Barn:
Isabella 1564
Sigismund (I) 1566-1632
Anna 1568-1625

2. Gunilla Bielke 1568-1597

Johan 1589-1618

   Sigismund hade fått två folk att regera över, svenskar och polskar, båda angelägna att värna sin självbestämmanderätt gentemot kungamakten. Av flera skäl bl a löften till Polens folk, måste han välja Polen  som stadigvarande uppehållsort.
   Sigismund var i likhet med sin mor from katolik, och tvenne giften gjorde honom befryndad med den katolska världens främsta furstehus, det habsburgska. Katolicismens ledare såg i honom det redskap, som skulle återföra ett nordiskt land i den katolska kyrkans sköte.
   För rådsadeln hörde religionsfrågan inte till de viktigare. För Sveriges prästerskap och allmogen var den det så mycket mera. De två lägre riksstånden slog vakt om den lutherska tron, och redan det gjorde en hel del av dem misstänksamma mot den katolske monarken. De slöt upp kring hertig Karl. Han hade som styresman över sitt hertigdöme och som rådgivare åt Johan III under dennes sista år givit prov på utmärkta regentegenskaper.
   Hertig Karl arbetade energiskt för att upprätta en auktoritativ svensk regeringsmyndighet. Hertigen lyckades utverka rådets samtycke till att han själv skulle styra riket som riksföreståndare "med råds råde", och denna anordning erkändes av en riksdag i Söderköping 1595. Men Sigismund förklarade riksdagsbeslutet ogiltigt.
   Det svenska folket var uppdelat i två grupper; anhängare och motståndare till Sigismund.
   1598 gjorde Sigismund i egenskap av svensk-polsk uionskung sitt andra och sista besök på svensk mark. Vid Stångebro i Östergötland besegrades de kungliga trupperna. Sigismund reste tillbaks till Polen. 1599 avsattes han av en riksdag i Stockholm, och hertig Karl förklarades för regerande arvfurste

  

Karl IX; fakta
Slaget vid Stångebro
Karl IX:S Göteborg
Karl IX 1599 - 1611
Karl IX:s familj

   1604 antog hertig Karl konungatitel, och hans ättlingar förklarade vara närmaste arvingar till Sveriges krona; det bestämdes nu, att arvsrätten med vissa inskränkningar skulle gälla också kvinnolinjen.
   Karl IX andra gemål var Kristina av Holstein,Gustav Adolfs mor.
   Karl IX visade en fantastisk arbetsförmåga och uppslagsrikedom. Trots att Sverige blev invecklat i  krig med Polen, Ryssland och Danmark, genofördes viktiga sahällsförändringar. Ordning skapades i stats- och finansförvaltning, bergsbruket gick raskt framåt, inte minst i karls gamla hertigdöme. Karl IX dog 1611 och efterträddes av sonen Gustav Adolf.

1672 blev den 17-årige Karl XI förklarad myndig konung. Han litade helt på de gamla rådsherrarna och var bara intresserad av militära ting och av sina hästar och hundar.
1675 utbröt kriget med Brandenburg och Danmark. Karl XI trodde att Sveige skulle vinna en lätt seger men fann att flottan inte var sjöduglig och att armén saknade utrustning och utbildning. Statens finanser var urusla, och kronans gårdar var till stor del bortpantade eller bortskänkta till adeln. Karl XI:s rådsherrar och förmyndare hade vanskött riket.
Kriget mot Danmark gick vidare och och kungen ställde sig i spetsen för sitt folk. Sommaren 1676 steg danskarna i land i Skåne. Fästningarna Landskrona, Helsingborg och Kristianstad kapitulerade i rask följd. De svenska trupperna måste snabbt dra sig tillbaka till Småland.
Karl XI:s krigsförberedelser började märkas i Sverige. Ryttare och fotfolk värvades, utrustades och sändes söderut. I början av oktober mönstrade kungen sina trupper i Småland. Det var 11 300 man varav 8300 ryttare. Två dagar senare ryckte trupperna över den skånska gränsen. Vädret var dåligt, och det rådde svår brist på proviant i den svenska armén. Trupperna livnärde sig på plundringar i de bondbyar, där de drog fram. Det begicks svåra övergrepp mot civilbefolkningen.
Skogsbygdens bönder grep till vapen för att försvara sin egendom. Mängder av hemlösa och utfattiga skogsbor i norra Skåne slöt sig till snapphanebanden och började föra småkrig i truppernas rygg.
Den 11 november tog sig svenskarna fram till den översvämmade Kärlingeån. I flera veckor måste de stanna i läger. Dag efter dag öste regnet ner. Någon proviant gick inte att driva upp. Epidemier härjade. Frosten kom och Kärlingeån frös till. Natten den 4 december bröt armén upp och tågade över ån. Svenska armén och danska armén drog mot Lund, och vid niotiden på morgonen kom det till strid på öppna fältet.
Det blev en våldsam strid man mot man. Efter en het slutstrid drog sig danskarna tillbaka till Landskrona. Det fanns inalles 8933 stupade. Danskar och svenskar låt sammanblandade. De stupade begrovs tillsammans i massgravar på höjderna vid Lund. Segern vid Lund betydde att svenskarna skulle stanna kvar i Skåne. Drömmen om det danska Skåne krossades på slagfältet vid Lund. Den skånska befolkningen anpassade sig efter det nya läget, och snapphanerörelsen förlorade sitt stöd bland bygdens folk. Den karolinska krigskonsten fick här sitt första elddop. Utmärkande för denna krigskonst var själva offensivlusten och ”gåpå”-andan, det våldsamma angreppet med blanka vapen.

Med Karl XI började Sveriges moderna historia. När karl XI blev myndig kung år 1672 var Sverige för fattigt för att i fredstid kunna underhålla alla de många trupper som behövdes för att skydda rikets långa och svårförsvarade gränser.
Svenskarna blev Frankrikes vasaller och drevs ut i ett krig som vi inte ville och som frankrike avslutade för vår räkning bakom vår rygg.
Karl XI var med om hela det skånska kriget. Detta krig skulle sätta prägel på hans kommande regering. Han höll fast vid att Sverige skulle hållas utanför ett nytt krig.
Vid riksdagen i Stockholm år 1680 skedde den stora förändringen i vår historia. Då genomdrevs räfsen med kungens gamla förmyndare, och då beslöt man att genomföra indelningsverket och upprustningen av örlogsflottan med hjälp av de indragna adelsgodsen.
Då utfärdade också riksdagen en förklaring som gjorde kungen enväldig. Enväldet inskränkte riksdagens makt, men kungen var inte någon despot. Han stod under lagen.

Grunden för den karolinska armén var indelningsverket. I varje landskap eller län åtog sig bönderna att underhålla ett fulltaligt regemente av fotsoldater i goda och onda tider. Flera gårdar bildade tillsammans en rote, och varje rote åtog sig att anställa och försörja en soldat.
Vid kavalleriet träffade kungen överenskommelse med enskilda personer, som åtog sig att bli rusthållare och underhålla en ryttare och en häst på villkor att de blev befriade från skatten. Det fanns inalles när 18 000 indelta fotsoldater och 8 000 ryttare i det egentliga Sverige, medan Finland ställde upp över 7 000 fotsoldater och 3 000 ryttare. Dessutom hade flottan 6 600 båtsmän i Sverige och 600 i Finland.
Varje regemente låg utspritt över ett stort område, och för att armén skulle kunna möta ett överraskande anfall var det ett livsvillkor att regementena kunde samlas så snabbt som möjligt. Flera gånger gjorde man provmobiliseringar med delar av armén. Noggranna kartor gjordes upp, vägarna förbättrades, och gästgivargårdar byggdes som nattkvarter och åt de marscherande trupperna.
Mobiliseringsplanerna visade hur varje kompani skulle marschera för att kunna ta sig fram till utskeppningshamnarna längs rikets kuster. Varje år ägnade sig karl XI åt att mönstra och öva sina regemente. Under 1690-talet fick trupperna en komplett utrustning. Kungen besiktigade personligen de nya ryssläderstövlarna och sadlarna. Under de sjutton fredsår som återstod för kunden efter det skånska krigets slut ägnade han sig oavbrutet åt att förvandla de karolinska armén till ett färdigt instrument och ett skydd åt Sverige innanför rikets gränser.
Karl XI hade mycket bestämda åsikter när det gällde officersutbildning. Han ville få fram det bästa urvalet och såg därför helst att officerarna gick den långa vägen. De skulle börja som meniga och lära sig känna den vanlige soldatens villkor, innan de började föra befäl.
Kungen såg med välbehag att officersyrket gick i arv i familjen. Men alla skulle ha samma möjlighet att avancera. Krigserfarenheten, tjänsteår och lydnaden mor överordnade var de enda meriter som räknades. Den högre lönen var naturligtvis en stimulans.
Det rådde väldiga löneskillnader mellan de olika graderna. En förare – den högste i det ”ringare befälet” – tjänade 30 daler silvermynt om året, och en fältväbel, som motsvarade senare tiders fanjunkare, 41 daler, men löjtnanten hade en lön på 100 daler om året och kaptenen tjänade 200 daler. Överstelöjtnanten 750 daler, överste 1500 daler silvermynt om året.