Några av gårdarna på Vättlefjäll anslöts redan från början av 1600-talet till Göteborgs Hospital. Detta gällde Björsjöås, Mollsjönäs, Måhult och Roten. Arrenden och skatter från dessa gårdar betalade en del av hospitalens verksam.

Andra gårdar friköptes redan på 1700-talet från kronan och övergick från krono till skattehemman. Detta skedde med Kroksjölund, Skrapekärr och Björsjöbacka 1720. Med Rördalen 1751 och med Sjötorpet inklusive Högarås 1797. Skärsjölund friköptes 1831 och kronotorpet Relsjödal 1881.

Gårdarna och deras inägor bestående av hus med åker och äng samt kålgård som var dåtidens trädgårdstäppa, omgärdades av rikligt med stengärdesgårdar som skyddade mot boskapen som gick på sommarbete i utmarken. Redan 1724 finns beskrivet att gärdesgårdarna var av sten. Utmarkens viktigaste uppgift var värdskapet för de betande boskapen under sommarhalvåret. Man ville ha kvar djuren så länge som möjligt på skogen för att inte i onödan tära på det dyrbara vinterfodret.

Måhult, Denna den västligast liggande gård på Vättlefjäll är registrerad första gången 1565.

Rördalen Första gången registrerad 1565. År 1629 bestämdes det genom donation att Rördalen med fl hemman på Vättlefjäll skulle vara hospitalhemman. Gården ligger i västra delen av området och hade tidigare under lång tid ett strategiska läge ur kommunikationssynpunkt vid transporter från Bergum och Lärjeåns dalgång som via Rördalen gick till Bohus vid Göta älv för vidare transport till Göteborg och Kungälv. Detta strategiska läge minskade dock i betydelse runt 1900 då nya vägförbindelser till Göteborg hade tillkommit. Under en snöstorm i februari 1888 skulle dottern Tilda född 1869 gå de 3,5 km ner mot Bohus för att möta sin far som begett sig till Göteborg med häst och släde. På grund av ovädret så beslutade han sig dock för att stanna i Bohus över natten. Detta ledde till att dottern omkom i snödrivorna. I januari 1929 dör Aron Andersson på Rördalen. Sista liktåget med släde gick då över Vättlefjäll till begravningen i Bergum. Rördalen och den närliggande gården Måhult levererade sin mjölk till det nya mejeriet i Bohus i början av 1950-talet. Detta pågick under några år innan gårdarna slutade med djur.

Skärsjölund Gården ligger i en sluttning ner mot Skyrsjön och bedrev trädgårdsodling redan under 1880-talet. Framför allt äppleodling men även blommor och potatis vilket såldes på torgen i Göteborg. Denna torghandel bedrevs fram till mitten av 1950-talet. Därefter har en handelsträdgård drivits på gården. Nuvarande väg till gården byggdes omkring 1900 och förbättrades omkring 1940. Gården skänktes 2005 av den tidigare ägaren till föreningen Reningsborg som är en hjälporganisation i Göteborg som bedriver hjälpverksamhet. Fortsatt blomsterodling, caféverksamhet mm är planerad att bedrivas på gården som arbetsträning för människor.

Kroksjölund Första gången omnämnt i jordeboken 1565. År 1570-90 ligger gården öde. Nuvarande boningshus är uppfört på 1880-talet och ladugården uppfördes omkring 1915. En gammal hästvandring finns på ladugårdens baksida. Äldre ekskog fri från granar och med en relativt örtrik undervegetation finns i närheten av gården och visar hur Vättlefjäll gestaltade sig en gång i tiden. Gården ligger nära Kroksjöns utlopp i Kroksjöbäcken. Sjön är här uppdämd med en fördämningsvall som ingick i regleringen av sjön. Ett odlingsröse norr om gården är troligen det största av alla som förekommer på någon av Vättlefjälls gårdar. På gården tog man emot fosterbarn från Göteborg. På 1820-talet fanns där fyra fosterbarn. En av ägarna som 1925 gift sig med dottern på gården hade tidigare varit med om att bygga Västgötabanan som gick genom Lärjeåns dalgång upp till Skaraborg.

Björsjöås Gården kan ha ett mycket gammalt ursprung. Vid utgrävningar i början av 1980-talet så hittades lavar som växte på fägatans stenmur. Dessa lavar kunde utifrån en tillväxtkurva ålderbestämmas till 1200- eller 1300-tal. Namnet på gården anses troligen vara belagt 1340. Gården kallades i dagligt tal för Åsen. År 1527 överfördes gården från S: Jörgens hospital i Gamla Lödöse till hospitalet i nya Lödöse. Enligt 1565-års jordebok så betecknades Kronogården Björsjöås som öde mellan 1567-1590. Öde var ett sätt att uttrycka minskad skatteförmåga på en bebodd gård. Erik stod dock under denna tid som brukare. År 1592-1599 bodde Isak på Björsjöås. Ägaren i 1619-års mantalslängd uppges heta Bengt Engelbrektsson . Denne levde även när 1637-års jordebok upprättas. En stor trädgård har funnits på gården under tidernas lopp med många fruktträd. År 1880 anges gården ha 57 fruktträd och 8 bärbuskar enligt Bergums planterings-sällskap. Gården höll även en av de största kreatursbesättningarna för slaktare från Göteborg då de kunde gå utomhus fram till slakt. Förutsättningarna för att hålla stora djurbesättningar förändrades dock i början av 1900-talet. Skogen började då växta upp vilket minskade möjligheten att hålla många djur på bete. Under 1700- och framförallt 1800-talets första hälft hade efterfrågan på brännvin blivit stor. Något allmänt brännvinsupande förekom inte på landsbygden innan dess. Man hade tidigare berusat sig på öl. Eftersom det var bra jord för potatisodling på gården och gott om kreatur så brändes och försåldes brännvin från gården till alla dem som passerade Vättlefjäll på sin väg mellan Bergum och Bohus. Brännvin såldes även i Göteborg och kunde då bidraga till betalningen av skatt och inköpen utifrån. Brännvinsbränning förekom åtminstone från 1810-talet och framåt. År 1835 skattades årsproduktionen till 260 liter. Hembränning var tillåten fram till 1855 och pågick i regel under en viss tid beroende av skördeutfallet. Utformningen på lokalen vid brännvinsbränning hade stor betydelse. Golvet skulle vara stenlagt för att hindra fukt och samtidigt slutta något för att kunna rengöras lättare. Bränneriet var något nergrävt i marken. En välbevarad potatiskällare byggd i sten finns fortfarande kvar i kanten av en tidigare potatisåker. Gården med sina tätt sammanbyggda ekonomilängor runt gårdsplanen, likt de fyrlängade gårdar som förekommer längre söderut i Skandinavien och som i århundraden legat högt placerad uppe på berget flyttades ner från berget på 1890-talet till en ny plats på ägorna. Den stora kvarvarande stengrunden uppe på berget användes som fårhus. Lavar visar att det byggdes i mitten av 1800-talet. Siste ägaren till gården civ. ing. Ragnar Lindström tog över gården 1932 och byggde då om och till boningshus och ladugård. Under sina år på Björsjöås så utvidgade han den odlade marken ytterligare genom dränering av de lågt liggande lite sumpiga områdena. Ett kontrollhönseri bedrev också på gården. En ny 3 km lång tillfartsväg anlades också då man började ta sig fram med motorfordon. Ragnar Lindström var även den förste ordföranden i den nyinrättade byggnadsnämnden som 1943 startade sin verksamhet i Bergum. Lindström bodde på Björsjöås tills Göteborgs kommun förvärvade gården i början av 1960-talet. Ekonomibyggnaderna på gården hade dock brunnit ner på 1950-talet men bostadshuset finns fortfarande kvar. Gränsen runt Björsjöås inägor markerades med 7 stenar på 1820-talet i samband med att en karta då gjordes över utmarken. Tre av gränsstenarna finns utmed den gamla väg som i väster går utmed gårdens inägogräns. Detta var den gamla vägsträckningen mellan Bergum och Bohus. Dessa gränsstenar är mer eller mindre välbevarade femstenarör med en högre hjärtsten som har inhuggen kvadrat och lägre mindre stenar runt omkring. Vid vägen finns ytterligare gränsstenar. Dessa har troligen satts ut vid någon annan gränsdragning. I närheten av gården har även funnits en fångstgrop för varg. Gropens diameter var drygt 3 meter och djupet 1.70. Detta framkom vid utgrävning. Ytterligare några fångstgropar har funnits på Vättlefjäll. Under studier om Vättlefjälls natur o miljö som genomfördes åren 1981-83, så djupinventerades Björsjöås historia genom utgrävningar av Göteborgs Universitet. Detta resulterade i skriften Björsjöås i Vättlefjäll, utgiven av Göteborgs arkeologiska museum 1982, text Berit Sandberg.

Björsjöbacka Gården kallades under 1500-1600-talet för Skogen och hade då varit bebyggd sedan 1565. En större trädgård uppodlades omkring 1880. År 1900 köpte August Andersson gården och rustade upp byggnaderna. Man sålde potatis, ägg och frukt på Kungstorget i Göteborg. År 1943 gifte sig dottern Ellen med Karl Englund som övertog gården och brukade den fram till 1963 då Göteborgs kommun tog över. På 1840-talet finns anteckningar om en gemensam brännvinsbränning tillsammans med närliggande Sjötorpet. Björsjöbacka hade tillsammans Sjötorpet även avtal med Ahlafors Spinneri om uppdämning av Björsjön och Hållsjön. Avtalet slöts första gången 1864. 85-åriga Ellen Englund boende på gården, har berättat på en bandinspelning 1973 för Anita M Torwald att "man fick gå dit man skulle. Till Kungälv tog det tre timmar. Man sågade famneved som såldes mest till Kungälv. Man körde då med häst över Björsjöås, Rördalen och Bohus".

Roten Registrerad i början av 1600- talet. Viktiga produkter som odlades på gården var potatis, ägg och vinbär som såldes på torgen i Göteborg. Skogsbruket var också viktigt. Bland annat såldes ekstockar till parkett och under kriget såldes blandat virke till ved. Runt denna gård precis som runt de andra gårdarna på Vättlefjäll finns gränsstenar uppsatta. En av denna gårds gränsstenar består i väster av en högre hjärtsten och två mindre stenar. Gården är känd sedan 1600-talet och är en välbevarad kulturmiljö. Kring gården finns flera hamlade träd och en äng, som slås med lie varje år.

Intagan Ett torp som låg på gården Roten.

Skrapekärr Redovisas första gången som bebott i en dansk mantalslängd från 1619. År 1778 valdes klockaren Anders Persson från Skrapekärr till Riksdagsman för Ale-Vättle allmoge på tingsstället i Kattleberg. Oxar som dragdjur var inte allmänt förekommande under 1800-talets andra hälft men Skrapekärr hade en. Hästen hade under 1800-talet trängt undan oxen som dragare. Det effektivare plogen hade kommit istället för årdern och krävde större kraft och hästen var snabbare än den maklige oxen. Nackdelen var att hästen inte gick att äta när den tjänat ut vilket oxen gjorde.

Sjötorpet Finns registrerat 1565. Bebyggelsen på gården ligger på samma plats idag som på 1724 och 1897-års kartor. Detta i motsats till många av de andra gårdarna där bebyggelsen flyttats till annat läge på gården. Odlingssten förekommer rikligt med många välbyggda odlingsrösen. Gården har liksom grannstället Högarås drabbats hårt under de många krigstågen över Vättlefjäll. Gården låg öde och obrukat mellan 1700-talets mitt och 1770-talet. Utanför gårdens inägogräns i norr finns rester efter en kvarngrund. Gården hade även eget vattenkraftverk. Troligen byggt kring 1920-talet. Strax utanför samma inägogräns i norr går en gammal utfartsväg från gården. Denna går över en liten stenbro. Bäcken under bron kommer från Hållsjön som ligger strax söder om gården. Sjötorpet och granngården Björsjöbacka hade tillsammans avtal med Ahlafors Spinneri om uppdämning av Hållsjön för att ge vattenkraft till spinneriet. Avtalet slöts första gången 1864. Bröderna Walter Larsson, född 1905 och Ander Larsson, född 1897 har bott på gården. Walter köpte gården 1932 efter att ha varit i Amerika och arbetat på Fords bilfabrik. Efter att brodern Anders bott på gården så flyttade Walter dit vid sin pensionering och bodde där fram till sin död.

Högarås, Registrerades första gången 1623 och hör idag ihop med Sjötorpet. Stället har ofta legat öde.

Mollsjönäs Har bebotts sedan början av 1600-talet och kallades i dagligt tal för ”Huset”. Var s k. Hospitalhemman till sjukhus i Göteborg. Gården låg obebodd och obrukad 1733 och befriad från skatt t o m 1742. Den nuvarande ladugården är uppförd 1903 eller 1904. Utöver boningshuset med okänt byggår finns även en liten stuga på gården, ditflyttad sedan några generationer tillbaka efter att ha varit soldattorp vid Dockered i Bergum. Till gården hör inägomark i syd och öst, strax innanför gränsen mot utmarken. Den sydliga och lite högre liggande hävdas fortfarande medan den östliga inte hävdas längre då området där är sankt och vägen dit översvämmas när Mollsjöns vatten står högt. Detta berättat av gårdens nuvarande ägare vars släkt kom till gården 1838. Mollsjönäs har även en klimatstation för SMHI.

Relsjödal, Nyhemman från 1777. Först krono- sedan skattehemman.

För Vättlefjälls del började utmarken delas upp genom laga skifte 1832. Vättlefjäll hade då upphört som kronoallmänning. Kartläggningen inför uppdelningen utgjordes av utmarkskartan från 1827. I början av 1840-talet hade utskiftningen genomförts. Många gränsstenar hade då rests för att utgöra skiftesgränser. Men då flera av gårdarna på Vättlefjäll brukades som utjordar till gårdarna nere på den bördigare Bergumsslätten i Lärjeåns dalgång, som angränsar till Vättlefjäll i söder, så ville bönderna gärna kunna utnyttja fiskerätten i sjöarna och ha tillgång till torvmossarna. Lantmätaren löste detta genom att varje gård fick smala och långa skiften. Exempel på detta var 4 km långa och 150 meter breda skiften.

Ensädesodling var det vanligaste odlingssystemet i västsvensk skogsbygd. Åkern odlades år efter år utan att ligga i träda dvs. utan vila. Med förhållandevis mycket boskap gavs åkrarna tillräckligt mycket gödsel. I ensädet odlades framförallt vårsäd som vårråg, korn och havre. Kornet hade den fördelen att det växte och mognade fortare än annan säd. Den fick även mogna ifred för älgarna som inte tyckte om axens sträva borst. Utöver liar att skörda säden med så användes även skäror. Skärorna gick långsammare men gav mycket mindre spill. På skogsgårdarna skars säden i allmänhet med skära och gräset slogs med lie.

Bränntorv blev en viktig energikälla i Sverige i och med behovet av att odla upp ny mark under 1800-talets andra hälft. Detta för att klara försörjningsbehovet för den då växande befolkningen. Genom dikning och gödsling av mossmarken kunde man utöka försörjningsmöjligheten och motverka emigrationen. År 1886 stiftades därför Svenska Mosskulturföreningen som arbetade med frågorna kring uppodlingen av mossmark och kring bränntorv. En tjänst som torvingenjör inrättades 1901 vid Lantbruksstyrelsen i Stockholm. Denna tjänst hade 1920 utökats till fem tjänster. Behovet av bränntorv efter första världskriget nådde dock sin maximala nivå runt 1920 för att därefter minska raskt.

Ett särskilt skifte av torvmossarna i Vättlefjäll gjordes 1861. Torvtäkter finns dock omtalade första gången 1764. Bränntorven användes här till husbehov som bränsle då skogen saknades under några århundraden. Det förekom även torvbrytning i större skala då Surte Glasbruk arrenderade torvmossarna Sörmossen och Målenmossen i Vättlefjälls västra del. För ändamålet användes en ångmaskin som drev en elevator och blandare. Bränntorven togs upp på hösten. Till detta användes en speciell spade som man skar ut torvblocken med. Blocken fick sedan ligga kvar över vintern. Genom att växtdelarna då frös sönder så förbättrades torvens uppsugningsförmåga. I början på maj vände man på torvblocken och lade upp dem i luftiga högar. Om våren varit solig och varm så kunde man skörda i juni. Under denna hektiska skördeperiod skulle den soltorkade torven in under tak och lagras i taktäckta hässjor. Målemossen var känd för alla sina torvhässjor. Torven fraktades till sist ner till glasbruket via en linbana som var i drift åren 1904-1947. Torven gav arbete till bönderna på Vättlefjälls gårdar och till arbetskraft utifrån.

Omkring 1960 sker en stor förändring. Flertalet av gårdarna på Vättlefjäll köps då upp av Göteborgs kommun och hyrs numera ut till kyrkliga samfund och andra organisationer. Endast Kroksjölund, Mollsjönäs, Relsjödal och Skärsjölund är fortfarande i privat ägo. Allmänt hålls en del av gårdarnas inägomark fortfarande öppna av betande får medan andra inägor och utmarker som ända fram till 1950-talet hölls öppna av nötkreatur idag har lämnats att växa igen. Ingången till dåtidens hagar bestod av grindstolpar av trä nerslagna i marken. Mellan dessa drog man en övre och en nedre träslana för att stänga till hagen. Inhägnaden bestod i övrigt av taggtråd uppsatt på stolpar. På många ställen kan man se uppväxt skog som planterats på många av gårdarnas små åkerlappar som finns angivna på kartor från 1897. Detta synliggörs genom de omgivande stengärdesgårdarna som går fram genom skogen.

Gårdarna på Vättlefjäll som oftast är högt belägna har i århundraden haft sina naturliga anknytning ner mot Lärjeåns dalgång och Bergum socken. De nuvarande byggnaderna på gårdarna är i huvudsak uppförda under åren 1880-1920. Bostadshuset på Skärsjölund är dock uppfört redan på 1830-talet.

Först på 1950-talet blev det allmänt med elektricitet på gårdarna i Vättlefjäll.